”Jag älskar deadlines. Jag gillar det svischande ljudet när de passerar.” Sa Douglas Adams, som skulle ha fyllt sextio år i dag. Jag hoppas han är mottaglig för en intergalaktisk hälsning. Och ett tack för att han har givit oss en hel värld av användbara referenser.
Han var arbetslös och deppig och bodde hos sin mamma när han plötsligt kom ihåg en idé från tonåren, då han reste runt i Europa med Liftarens guide till Europa i fickan. En stjärnklar kväll hade legat på någon alpäng i trakten av Innsbruck och tittat upp i rymden och tänkt att någon borde skriva en liknande guide till galaxerna.
Och så gjorde han precis det. Han gick upp från sängen där han låg och deppade och satte igång att skriva en radiopjäs: Liftarens guide till Galaxen.
Liftaren, Arthur Dent, till höger (obs handduken) och den deprimerade roboten Marvin till vänster.
Det behövs knappast någon presentation av liftaren, Arthur Dent, som får lift med ett rymdskepp, just som Jorden ska röjas undan för att lämna plats åt en intergalaktisk motorväg.
Radiopjäsen blev en succé och resulterade i en trilogi på fem böcker (ja, jag vet, det är världens enda fembandstrilogi).
Här är några galaktiska visdomsord:
”Människorna, som är nästan ensamma om att kunna att lära av andras erfarenheter, utmärker sig också genom sin uppenbara motvilja att göra det.”
”Ett vanligt misstag som folk begår när dom ska konstruera något som är fullkomligt idiotsäkert är att dom underskattar den fullkomliga idiotens uppfinningsförmåga.”
”Den största skillnaden mellan en sak som kan gå fel och en sak som omöjligt kan gå fel är att när en sak som omöjligt kan gå fel, går fel, oftast visar sig vara omöjligt att fixa eller reparera.”
Den 25 maj, (två veckor efter Douglas Adams dödsdag) firar hans beundrare Internationella handduksdagen och ser till att ha med sig en handduk under dagen. Here is why:
”Om till exempel en kloss (kloss = fastboende, icke-liftare) upptäcker att en liftare har en egen handduk tror han av någon anledning automatiskt att liftaren också innehar tandborste, tvättlapp, tvål, en burk med skorpor, fältflaska, karta och kompass, snören, myggspray, regnkläder, rymddräkt, etc, etc. Det blir då så mycket lättare för klossen att låna liftaren någon av dessa eller ett dussin andra artiklar som han händelsevis råkat ’förlora’. Klossen kommer att tro att en man som kan lifta kors och tvärs genom galaxen, leva som fåglarna på marken, kämpa mot dåliga odds och ta sig fram, men ändå vet var han har sin handduk, en sådan man är någonting att räkna med.”
Vågar jag erkänna att jag inte läst denna bok? Men i samma andetag lovar jag att snabbt införskaffa den….
Eva, du är i gott sällskap. Jag har läst en hel del, men inte allt, för varje gång jag sätter igång med Adams, försvinner boken på något mystiskt sätt. Men i sommar, om inte förr, tänker jag fortsätta med till exempel ”Livet, Universum och Allting”.
Jag har inte heller läst den och förstår att det är en brist. Men maken har läst den och sonen och kanske dottern också. Så jag har fått en hel del berättat för mig ur den. Såpass att jag hajar till när siffran 42 på nåt sätt dyker upp.
Men någon dag … någon vacker dag …
(Harry P har jag inte heller läst och det har absolut hela familjen, framlänges och baklänges och ståendes på huvet. Men där har jag fått nån sorts prestige i att vägra läsa …)
Harry Potter! En gång åkte jag till Moskva för att presentera en bok som översatts till ryska. Det var tre svenska professorer och jag, som skulle prata. På Moskvaplanet hittade jag en Harry Potterbok i stolsfickan och passade på att äntligen läsa den. Under resan undrade den ena professorn efter den andra vad jag läste. Jag tror inte att någon av dem var Harry Potter-läsare, för de såg väldigt skeptiska ut. Men det var alldeles utmärkt flyglektyr!
Ja, gör det!
Du kommer att förstå många stående uttryck som förekommer i modern svenska och andra språk. ”Tack för fisken”, den oändliga osannolikhetsdriften, den sanna innebörden av talet 42 och annat som man helt enkelt inte får vara okunnig om.
Men filmen var inte bra. Boken är oändligt mycket bättre. En kliché som faktiskt stämmer.
Radioserien var lysande. Även på svenska.
Tidholm har gjort en bra översättning av trilogin. Fast det finns kritiker som menar att han missat den djupare innebörden i begreppet ”Zebra stripes”. Det anser jag är snubbar som inte vet var dom har sin handduk.
Doug Adams framträdde på Hindersmässan i Örebro (45 km hemifrån) för ganska länge sedan. Och jag missade det! Ett av mitt livs stora tragedier.
Alltså, SGs svar var avsett för Evas inlägg ovan, men passar lika bra till mitt svar. Så det får va som det är och bli som det blir.
Och SG. VAD gjorde han i Örebro och när? Det är ju rätt sensationellt, eller hur?
Han pratade på Hindersmässan. Det kan ha varit tio år sedan eller mer. Välbesökt – men inte av mig :-(
Har bara sett filmen och tyckte inte om den. Nu blev jag sugen på att läsa boken istället – maken, som har koll på sin handduk, gillade den mycket.
Filmen kräver att man läst boken. Filmen bestod av ett antal skissartade episoder som nog var hyfsat välgjorda, riktigt bra egentligen, men som byggde mycket på igenkännande och gav den initierade goda möjligheter till självbekräftelse. Trots att jag tycker att jag är initierad och gärna bekräftar mig själv så kunde jag inte känna entusiasm för filmen. Kanske hade jag för höga förväntningar.
Hyttis, som inte alls hade några höga förväntningar, var inte heller imponerad.
Jag tror att det är därför det är svårt att hitta snärtiga korta citat, också. Det som är fyndigt och finurligt bygger ju mestadels på rätt långa resonemang eller scener som utvecklats ett tag. Eller är det bara jag som är dålig på att leta?
Jag tror du kommer att gilla den, Annika. Man kan läsa den i småportioner, för den är rätt finurlig och det lönar sig att fundera lite ibland på det han skriver.
Jag har försökt läsa men inte lyckats – kanske dags igen. Oavsett, jag älskar din spridning på det du berättar om, din härliga o-respekt som gör att du kan prata och skriva om allt! Inget galet menat med o-respekt, jag är bara imponerad – och glad att du delar med dig!
Tack Margareta! När jag började blogga trodde jag kanske att jag skulle skriva mer fokuserat om några få ämnen, så där som alla säger att man ska göra. Men det blir lite av varje, det som råkar dyka upp. Annars skulle det nog inte bli något alls, tror jag.
Det underbara är ju att fånga dagens tanke – och den inordnas inte i mitt liv under en bestämd rubrik. Jag älskar dina infall och kloka funderingar kring högt och lågt… om man får säga så. Precis så vill jag också blogga, som att föra ett samtal med vänner, inte delta i paneldebatt under bestämd rubrik…
Eva, jag tror att metoden kallas pyttipannabloggande. Och pyttipanna är ju gott!
Ja – om den är rätt tillagad. Påspyttarna smakar ungefär som de låter – påspytt. Flytta betoningen en aning…
http://www.gke.org/pub/files/Skogsgurras%20originalrecept%20Pyttipanna%201.pdf
Tryfferad med blodpudding!? Kan det verkligen fungera. Måste testa någon gång när jag känner mig äventyrlig
Håller med både Margareta och Eva om att din blogg är så trevlig att läsa just för att den handlar om lite allt möjligt! Liftarens guide till galaxen har jag naturligtvis inte hört talas om (som så mycket andra böcker) – har aldrig varit särskilt intresserad av science fiction om det nu är en sådan bok. Just nu känns det lika oöverkomligt att öppna en bok som att ta fram dammsugaren eller att laga mat. Och det vill inte säga litet!
Fint foto (från Dalarna antar jag) som du har som header!
Jag är inte heller någon sci-fi-läsare, men gör ett undantag för Liftarens guide och ytterligare ett par tre böcker.
Ja, bilden är från förra veckan då det var strålande väder i södra Dalarna. Och apropå det borde jag ju byta nu när jag är tillbaka i stan.
Jag intervjuade Adams på en bokmässa för längesen. Han var monumentalt bakfull och retlig och artikeln blev väl inte alldeles lysande. Men ändå.
Ett av mina favoritcitat är ”Nån kanske tycker att han har långt till apoteket, men jämför man med rymden så är det bara skrutt.” Det låter kanske inte så imponerande, klatschigt eller djupt, men det är ändå ganska representativt för Adams och tonen i de här böckerna. (Jag gillar också Tidholms översättning trots att den fått skäll på en del håll.)
Till er som inte läst Guiden säger jag: Det är sant att den är ett populärkulturellt landmärke, men man måste naturligtvis inte läsa den ändå. Det är en lite speciell sorts ganska barnslig nördhumor — och OBS! obsalut inget negativt i det!!! — som förmodligen inte faller alla på läppen.
Sen skulle jag vilja erinra om att sf är så mycket mer än böcker om rymden. PC Jersild är en författare som skrivit en rad mycket bra sf-romaner (även om han själv inte för aldrig det vill tillstå att det är sf han skrivit, vad som nu skulle vara så farligt med det). Science fiction innehåller ett inslag av ännu ej förefintlig teknik, det är ju det hela. Det behöver inte vara datorvärldar och rymdraketer. Men skälet till att många av de klassiska sf-författarna har valt att förlägga sina romanhandlingar till andra världar är att sf i grunden var idélitteratur, och femtiotalets obegränsade framtidsoptimism gjorde väl att det låg nära till hands att skicka ut folk i rymden för att där låta dem pröva de alternativa styrelseskick och levnadssätt som författaren fundrade på. Tyvärr är det raketerna och rymddräkterna som har fastnat i det allmänna medvetandet, men många gånger finns det ju väldigt seriösa budskap i sf-litteraturen.
Som alltid: man ska inte stirra sig blind på genre. Man ska läsa en bok för att den är bra, sen må den vara chicklit eller fantasy eller deckare eller vad bokbranschen än har behagat sätta för etikett på den. Och: som alltid är 90 procent av allting skräp. Både inom och utanför sf-facket. Men det betyder att var tionde bok är läsvärd.
WOW! Intervjuat Doug Adams – en bakfull och retlig en. Till och med.
Var finns artikeln? Måste läsa.
Fattar inte varför allt ska kallas SF. Guiden är ju mera en filosofiskt hållen bok om logik och människans invanda tankemönster. Och en mycket underhållande och tänkvärd bok.
gurra: Den stod i en liten medlemstidskrift och var verkligen inget att hänga i granen, så du har inte missat nåt.
Och jag håller med: varför ska konst över huvud taget genreindelas? Det blir ju en svidande ironi i det här fallet — för hur ska folks tankemönster kunna brytas om man redan från början talar om vad de kan förvänta sig för slags bok?
Eller sett ur en annan vinkel: varför är det så himla farligt med sf? (Inte för att jag är inbiten sf-läsare, även om jag faktiskt har en bakgrund inom sf-fandom. Men de förutfattade meningarna retar mig.)