När våra föräldrar inte längre fanns skulle vi ta ställning till vad som skulle hända med deras hus. Det var från början en smedbostad för fyra familjer, med ett stort spisrum per familj. Dessutom bodde en familj i bagarstugan.
För våra föräldrar blev det en bra pensionärsbostad. När de flyttade dit 1974 hade huset stått tomt länge. De drog in vatten och avlopp och moderniserade lite försiktigt.
Byggnaden är kanske delvis är från sjuttonhundratalet och i varje fall från mitten av 1800-talet. Egentligen är det två olika timmerbyggnader som flyttats från annat håll och byggts ihop med en farstu och bagarstuga i mitten.
Vi syskon hade redan hus så att vi klarade oss. Men så var det problemet att tömma huset. Alla böcker, alla foton och inte minst alla papper som pappa samlat under ett långt liv. Så vi behöll det, trots allt, och det har visat sig vara en bra idé. En trevlig samlingsplats och ett arkiv som ständigt överraskar. Ibland tror jag att någon smyger sig in och lägger dit nya papper då och då.
Som när jag började titta på Näsbanan som jag skrev om i går. Jag letade inte ens efter någon karta, men plötsligt hittar jag en från 1859 som visar den gamla järnvägens sträckning. Inte har väl den stått lutad mot den där garderobsväggen förut? Och sedan blev det riktigt spöklikt: en pärm låg och drällde på en bänk (vem har lagt dit den?) och när jag skulle ställa in den i hyllan slog jag upp den på måfå. Det första jag får se är detta foto från järnvägen mellan Näs och Horndal, med det sista godståget på banan innan den lades ner 1953. Man tackar!
Mer om järnvägsspåren mellan Horndal, Morshyttan och Näs finns att läsa här. Där hittar man också en uppgift om att detta kort är taget av Sture Bylén, men det är troligen ett missförstånd, för han var nog för liten då. Det verkar som om det var pappa som tog det och sedan har han troligen lånat ut en kopia och så har den hamnat bland Stures foton. Kanske. Ska kolla med honom. Hallå, Sture!
Uppdatering efter svaret från Sture (som finns i kommentarsbåset): Hans fina modelljärnväg visar den normalspåriga banan mellan Rossberga och Morshyttan. Och jo, kortet här ovanför togs sannolikt av pappa Martin. Här är en kartbild igen, från 1859, där de olika spåren syns bättre.
Alldeles väldigt vackert. En skatt att förvalta, både som mötesplats och arkiv.
Tänkte just kommentera att det där med att ”förvalta” har sina sidor, trevliga och lite komplicerade, men så hann syrran före, vilken man kan läsa mellan raderna i hennes kommentar här nedanför.
Ja det blev verkligen idylliskt när du fick fixa till det. Vilken kamp det måtte varit och lite ärrad blev du väl. Hur är det med fiolhanden och stråkarmen? Är det inte dags att börja igen?
Och mycket skulle man kunna säga om att leva i ett museum bo i ett arkiv, men det ska man inte.
Jag gissar att det är min lilla störtdykning som avses, när jag målade om huset. Jodå, tackar som frågar, det var på väg att läkas och jag har faktiskt stämt fiolen en gång i år. Men så räddade jag en fallande kompis lite grann – tog tag i henne så att hon inte skulle slå i huvudet för hårt och då hände det något med fiolhanden igen. Ringfinger och långfinger vill inte riktigt flytta sig sådär lekande lätt på strängarna…
Du blir bara bättre och bättre med dina inlägg. Det tar emot att ge syster ett sånt erkännande. Men jag måste.
Bilden. Med Vallmos i banans förlängning. Hade glömt att det huset funnits. Och till höger har vi Elfströms (numera Smörjarns och kraftverks-VD:ns) pampiga hus, med en av brukets skorstenar stickande upp ur taket.
Alldeles i högerkanten syns Nils Lilles verkstad. Där jag fick mina första insikter i radioteknik och ellära.
Man tackar! Och visst är det banvaksstugan uppe i backen till vänster? I Sture Byléns film om järnvägen bor banvakten Larsson i Rossberga, men jag skulle vilja placera honom i Tyskbo. Vet du?
Banvaktsstugan längst till vänster. Mitt emot den, på andra sidan Norra Stambanan låg Tyskbo hållplats. Man ser signalanordningen, som enligt detaljerad instruktion skulle ”Vridas mot det annalkande tåget och där kvarhållas, tills säker indikering på att den av lokföraren korrekt uppfattats, erhållits samt därefter släppas, då den automatiskt återgår till viloläge.” Eller någon liknande stolpig text.
Till höger ligger Andrew Östbergs lilla stuga, med cykelverkstad och ytterligare till höger (till vänster om Smörjarns) har vi ”Pysen” Karlssons hus. Om namnet ”Pysen” finns olika teorier. Någon som vet?
Pysen – nej inte ens jag har någon teori om det.
Andrews cykelverkstad har jag saknat jag ofta, liksom Kucklus. Två cykelverkstäder i byn, det kallar jag hög levnadsstandard!
Ett så ljuvligt hus, praktiskt för flere personer.
Givetvis smyger sig någon in med mera material vartefter..
Karin
Och inte nog med det! Jag tänkte gå igenom den där pärmen i lugn och ro efter att jag skannat bilden, men nu hittar jag den inte. Mystiken tätnar…
Kolla i skannern!
Ett synnerligen levande hus med mycket kärlek i väggarna. Det är klart att dina föräldrar finns kvar där med sina små diskreta omsorger. Deras närvaro känns.
Ja, det är ett märkligt harmoniskt hus som man sover gott i, trots (eller tack vare?) eventuella arkivspöken.
Du har helt rätt, Karin, beträffande fotografiet med Näståget. Det är inte jag som tagit bilden (jag var bara 4 år då). Jag har fått bilden genom min far, Sten Bylén, men fick aldrig klart för mig var han i sin tur fått tag i den. Men nu vet vi alltså. Jag har skickat mejl till Rolf Sten som står bakom sidan ”Historiskt.nu” och bett honom ange Martin Englund som fotograf.
Sedan har jag ett par förtydliganden:
Banvakt Larsson var inte far till Stig, utan farfar. Han bodde efter sin pensionering i huset i Rossberga där Gravemo nu bor. Vilken banvaktsstuga han huserade i när han var yrkesaktiv känner jag däremot inte till. I min barndom hette banvakten i Morshyttan Rönn och i banvaktsstugan i Tyskbo hittade man banvakten Kvick.
Den smalspåriga järnvägen sträckte sig mellan Näs och Morshyttan. Där fick man lasta om till den normalspåriga Norra stambanan om man skulle frakta vidare till Horndal. Det är alltså inte riktigt korrekt ritat på kartan att den smalspåriga järnvägen gick ända till Horndal. Är det förresten riktigt att kartan är från 1859? Järnvägen byggdes ju först 1875.
Den modelljärnväg jag byggt och som filmen handlar om är inte den smalspåriga banan. Nej, jag avbildar sträckan Morshyttan – Rossberga längs den normalspåriga Norra Stambanan.
För övrigt är ditt reportage ypperligt och det är kul att du gör PR för min film.
/Sture
Sture
Det vore intressant att få den rätta texten som stod på semaforen vid hållplatserna. Jag är rädd att jag kan ha blandat ihop diverse texter. De var ju nästan alltid lite kryptiska och alltid auktoritära. Från detta med uppfällning och nedfällning (vid behov, sic) av de olika locken via beskrivning av hur fönstren skulle hanteras (vill minnas det det ordades om ”kraftigt ryck”) och inställning av värmeapparaten till instruktioner för semaforens begagnande.
Har du tillgång till alla de texterna? Eller kanske dags för en utflykt via Horndal till Gävle?
Karin: Jag trodde det var bilden du inte hittade. Pärmen är nog svår att glömma i skannern.
SG: I skannern låg mycket riktigt en bild, den av kartan. Men pärmen har arkivspöket tagit tillbaka. Det var väl bara ett kortlån, tydligen.
Ja, de gamla SJ-instruktionerna var ett kapitel för sig. Förklaringen lär vara den att SJ byggdes upp enligt militär modell. Man insåg att säkerheten var av avgörande betydelse för järnvägsprojektets framgång, och den yrkesgrupp som var van att planlägga och genomföra stora operationer var just militären. Och då blev instruktionerna inte riktigt på ”talspråk”, så att säga.
Jag är inte alls någon kännare av dessa texter men det finns ett forum där man nog kan ge besked: http://www.postvagnen.com/forum/
Sedan blir man ju lite nyfiken; du verkar väl insatt vad gäller min barndoms Tyskbo. Vem kan du vara……????
Jag trodde det framgår av texten lite varstans. Men ska vi vara tydliga så är jag bror till Karin i Tvåbo. Just Nils Lille var en kompis, även om åldersskillnaden var ganska stor. Och jag har ganska mycket med ”Smörjarn” att göra. Både yrkesmässigt och privat.
Du som uppskattar kvalitet borde göra dig ett ärende till Elfströms och kolla hans kraftstation i gamla träullsfabriken.
Men vad roligt med storfrämmande i kommentarsbåset, välkommen Sture (och alla andra förstås)! Jag börjar inse att det här är mer komplicerat än jag trodde, fast övertygad som jag var att det bara fanns den där banan mellan Horndal och Näs.
Men visst är kartan från 1859. Här finns länk till tryckuppgifter vid kartans nederkant. (Jag har just bytt från Firefox till Safari, eftersom bilderna inte funkar i alla läsare annars, men det är lite krångligare att pillra dit dem. Hoppas det här funkar.) Och här hittar man (med lite tur) kartbilden utan mitt kludd.
Och nu undrar jag vad Stig Larssons pappa gjorde. Farfar var banvakt, men vad gjorde pappan? Någon som vet?
Han var med och gjorde Stig!
Sannolikt – och det är ju en livsgärning på sitt sätt. Men vem var det som var radioamatör och gillrade upp lite ståltrådar som kortvågsmottagning i en björk? Stigs pappa eller farfar? Eller ingendera?
Jag hoppar förbi tågdiskussionerna, och sympatiserar istället med det där ansvaret att förvalta. Dras själv med en fantastisk plats, både gåva och straff!
Vet hur det är. Opraktisk och med begränsade resurser av alla slag så blir det lätt ett livslångt trauma.
Ett förslag till fredagstema: samlandets gissel.
Fast det är ju kul också. Och jobbigt ibland. Temat kunde vara: ”Så försöker jag upprätthålla maktbalansen mellan mig och mina jordiska ägodelar”.
Haha … den maktbalansen. Hm, den kan man nog forska på.