Olgakatt står för mars månads fredagsteman och första temat är: Det brinner! Vad vill du rädda av dina tillhörigheter – när alla levande varelser först är i säkerhet.
Det tål att tänka på, vilket jag verkligen inte har gjort så ofta. Vore nog en bra idé att samla allt man verkligen vill ha kvar på ett lättåtkomligt ställe. Det blir min Mac, förstås och en behändig hårddisk med backup på äldre, avlidna datorer. Där finns rätt mycket av mitt liv under de senaste femton åren, inte minst brev och foton.
Men i övrigt. Vad vill jag ha med mig resten av livet? Födelseattest? Nej, det är bara att beställa personbevis hos skattemyndigheten. Diverse betyg från en brokigt yrkesliv får gärna brinna upp. Hyreskontrakt, lagfarter och liknande? Nej, jag litar på att det finns på annat håll. Plånboken med alla olika kort kan förstås vara bra att ha, helt enkelt för att det sparar en massa besvär.
Första passbilden. Den lilla suddiga fläcken bredvid stämpeln är fingeravtryck, i stället för underskrift.
Pass kan man få ett nytt… eller vänta lite; äldsta dotterns förtjusande lilla första pass från Tanzania, på swahili med bild på henne när hon är ett par veckor gammal och där det i stället för namnteckning finns ett litet, litet fingeravtryck. Det måste med. Fast egentligen är det ju hon som ska ha det. Måste jag se till att hon får med det snaraste.
Nycklar? Behövs inte om huset brinner upp. Necessär? Nej, sådant går lätt att köpa nytt. En omgång favoritkläder kanske? Några gamla brev och svartvita foton får också följa med. Värdesaker? Inget är tillräckligt värdefullt för att det ska vara värt att ödsla dyrbar tid på.
Om det går rent praktiskt (jag utgår från att det är lite bråttom när det brinner) skulle jag nog försöka plocka med lite gamla skissblock och teckningar. Och så yngsta dotterns resedagbok från en resa 
till Italien på nittiotalet. Här har hon fångat redaktörn och mig i framsätet på bilen medan hon själv sitter där bak och noterar att stämningen inte är på topp efter en diskussion om huruvida vi kört fel eller ej. ”Argsinten åker snålskjuts”, skriver ungen i resedagboken.
Och så skulle jag gärna vilja ta med mig åtminstone en oljemålning. Svårt att välja bland olika tänkbara kandidater, men det blir nog ett porträtt av redaktörn som barn, som jag skulle försöka få med mig.
På målningen är han fem-sex år, vill inte alls bli avporträtterad. Mössan tänker han verkligen inte ta av sig. Hela han utstrålar: ”Är det inte klart snart? Får jag gå nu?” Även om jag lärde känna honom först i vuxen ålder kan jag intyga att det är porträttlikt!
En fin bokhylla i flammig björk, som min pappa har gjort, är väl omöjlig att få med sig i en akut situation, tyvärr. Så det var väl allt, då. Det blev ju inte så mycket, egentligen. Jag börjar kanske bli som pappa; ett bibelord som han ofta citerade går ungefär så här: ”Där mycket ägande är, där är ock mycken oro.” På bergslagsmål låter det mycket övertygande.
Men tankspridd som jag är har jag säker glömt något viktigt. Undrar vad det kan vara?
PS. Det finns en rolig hemsida som heter ”The burning house” där man kan hitta beskrivningar av vad folk skulle ta med sig om det börjar brinna. Jag har inte gjort någon statistik på det, men det räcker att kolla på bilderna för att se att det är uppenbart att den egna datorn (oftast en Mac) är bland de mest frekventa föremålen. Till de mer udda hör ”farfars varma yllesockor”.
Underbart inlägg och dito bilder! Det du skrev om vad din pappa sa får mig att osökt tänka på läsarsången vars refräng lyder: ”Du kan ingenting ta med dig dit du går…”. Teckningen som din dotter gjorde är verkligen talande. Luckan som måste vara öppen där bak eftersom bagaget inte får plats annars.
Önskar dig en skön helg!
Ingrid
Vi hade en rätt liten bil. Dottern har på sitt kreativa sätt tolkat känslan att det var rätt fullpackat under vår månadslånga resa. Trevlig helg du med!
Båda bilderna mycket bra. Men det har ju Musikanta redan sagt.
Och att porträttet av Redaktörn är mycket likt – fortfarande – har ju du själv sagt.
Min enda kommentar skulle kunna vara att ett brunnet hus skulle skapa tomhet och bekymmer. Men det skulle också lösa ett antal problem.
Ett tveeggat vapen – kanske ett Janussvärd? (jo, jag vet)
Föreställ dig befrielsen! Fast, som sagt, lite besvärligt skulle det ju bli. Det skulle det. (Och Janus skakar bekymrat på huvudet i sin romerska himmel.)
Vilket bra temabidrag! visst är det så, att mycket är ju egentligen onödigt att ta med sig i dag, eftersom man så lätt kan lösa det hela med att få ut nya papper osv ändå. Fast det är klart; att ha med sig kreditkortet ut är nog skönt, så att man inte behöver vänta på att bank och försäkringsbolag har tid till att hjälpa en med att få ett mål mat, köpa ett ombyte kläder osv. Men innehållet i datorn, foton osv; ack så viktigt att få med sig eller ha extra kopior av någon annanstans! Dotterns pass var ju också underbart. Vilket minne, liksom dagboken! :-) Ett bra tips är ju att fotografera/scanna allt och spara även det på annan ort.
Trevlig helg!
Utmärkt med detta tema som faktiskt innebär en liten knuff i bevaranderiktning. ”Smedens häst och skomakar’ns käring har de sämsta skorna” brukar man ju säga. Och jag som varit i arkivsvängen får nog skärpa mig lite när det gäller att bevara det egna kulturarvet på ett bra sätt!
Hur rationellt fungerar man när det är allvar?
Jag minns ett åskväder för ca 40 år sedan när vi insåg att den högt belägna träkåken var i riskzonen. Du tog babyn som är på passfotot, kanske var hon några veckor äldre då. Jag släppte ner ett paket OB i en väska och så gick vi ut och satte oss i bilen. Väskan stod kvar i huset. Pappa stod på verandan med vattenhinkar i beredskap kring sig.
Du fungerade ju rationellt, men inte jag.
Långt senare fick brandkåren hjälpa till för att få ner huset.
Och då brann det ju inte ens. Jag minns hur åskan liksom kom klivande mot oss på långa smala spindelben, dvs blixtar. Blixt och dunder sammanföll alltmer i tid och en liten smäll blev det ju inomhus i någon transformator eller vad det var. Men OB är väl alltid bra att ha?
Jag minns det där tillfället. Mycket väl. Ni lyckades jaga upp varandra bortom all sans. Att Martin tappade upp några oytsar vatten var nog mest för att på något bakvänt sätt lugna ner er. Ni fantiserade om det stora plåttaket och att det ju var livsfarligt och att det drog till sig blixtar. Masshysteri på två.
Huset hade stått genom massor av åskväder tidigare och stod genom många senare.
Jag minns inte vad jag gjorde. Kanske läste eller nåt. Elen fanns hela tiden. Så något fantastiskt åskväder var det inte.
Men hallå, det var ju DRAMATISKT! Kicki, kalla in Pensionären för att vittna – han minns säkert hur väggen bakom någon elektrisk installation var alldeles svedd.
Det åskvädret minns jag också, vi råkade vara där och vad gjorde SG och jag?
Satt i köket med våra små och väntade ut ovädret tillsammans med Greta. Vill jag minnas. Och så smällde det högt i stora rummet vid telefon.
Visst slog blixten ner. Och visst var hela huset en hårsmån (eller vad det är för mått som ska tillämpas i detta sammanhang) från att brinna upp!
Greta var på konvalecenthem i Sundborn och stickade på en vit jättetröja till babyns pappa. SGs och Hyttis äldsta (4-5 år?) vaknade och sa Pappa stäng av det där, enl. Hyttis.
Väggen bakom mätarskåpet på verkstan var sotig och en gjutjärnslucka framför ett proppskåp hade ett bränt hål på ett par cm. Lamporna lyste lite blekt för en fas hade gått.
Men det tog sig aldrig.
Oj! Talar vi om samma tillfälle?
Det där låter ju nästan lite allvarligt.
En liten rättelse. Om en fas faller bort så slocknar lamporna på den fasen. De andra lyser som dom ska. Trefasmotorer löser i allmänhet för överström på grund av deras eftersläpning ökar katastrofalt vid tvåfasdrift. Sådär. Nu fick jag lite användning för mitt bröd-och-smör.
Varför lyste lamporna så svagt då? Nej du slipper förklara, jag fattar ändå inte.
Jo, förklara, för så där blir det emellanåt i Tvåbo också. En svagt månsken i stället för den vanliga belysningen och spisen orkar bara bli ljummen.
Har börjat på en ppt som förklarar det mest grundläggande. Stå bi!
Kommer nog att dröja med ppt. Skulle behöva lite illustrationshjälp. Någon? Här kommer utdrag ur en haverirapport så länge. Där kan man tala om brasa.
http://www.gke.org/pub/files/Overstrom%20med%20ljusbage%20haveri%201.pdf
ja, min älskade mac skulle jag rädda också!
Den skulle jag nog hämta först, sen mina dagböcker och min kamera…
DET var ett nyttigt tema idag. SÅ BRA att vi alla fick tänka till lite extra.
TACK för tipset om web-sidan!
Både teckningen och målningen är så fina!
Ha en trevlig helg!
Mac leder klart ta-med-ligan tillsammans med foton.
Ja jag skulle nog också rycka med mig Macen, dagböcker, album och folkdräkterna. Sedan skulle jag gräma mig över alla garner och tyger som gick förlorat. Antagligen är det sånt som är oersättligt med anknytning till den egna historien som känns mest angeläget att rädda.
Visserligen finns det brandsäkra dokumentskåp men vad hjälper det om Tränsletdammen brister.
Det jag glömt på min lista är glasögon och bilnyckel. Men sånt har förstås välorganiserade kvinnor i handväska och inte på någon överraskande plats, som besticklådan eller en slumpmässig ficka.
Hur i fridens namn kan man ha roligt åt någonting så allvarligt!:)
Underbar unge! Argsinten:).
Här sitter jag och ler stort och tycker att livet är förunderligt fint, fastän temat är eldsvåda. Du är en hejare på att skriva medryckande. Tack tack!
Karin på Pettas
Hej Pettas-Karin, tre Karin på en gång (eller fyra om man räknar med Hyttis), det gäller att hålla reda på vem som är vem. Tack för tacket! Jag letade faktiskt fram dotterns dagbok när jag funderade på vad som ska räddas och nu ska jag banne mig skanna in hela dagboken. Och en massa annat!
När man ringde brandkårn, skulle dom då tro på att stugan stod i full låga eller skulle dom be en att plåta med mobilen först och skicka över foton via den räddade datorn, så dom fick se om det var värt att komma. I annat fall: Skulle vi uppmanas släcka själva? ”Ut och bilda langningskedja så ska ni se att det ordnar sig!” Att ambulansen självklart ska komma är ju inte längre självklart, det ska till svåra plågor tycks det innan dom rycker ut. Tänk om det blir likadant med brandkårn i framtiden.
Ungefär så här, Hyttis: https://www.karinenglund.com/wp-content/uploads/2012/03/kreditkort.jpg
Fina saker du skulle rädda!!!
Ungefär så. Se för övrigt en kommentar under Kogna …. osv
Oj. Jag har varit med om ett par eldsvådor, som inte gjorde att jag måste fly, men så virrig har jag aldrig varit, som de gångerna – och jag är verkligen ingen virrig person. Jag inser att jag nog skulle nöja mig med hunden katten och sonen, den senare skulle ta sig ut själv (snart 14 år). Har inte tänkt på att mina målningar bara finns i ett exemplar vardera och trycken ligger rätt svåråtkomliga i lådor. Måste nog fundera igen. Och alla texter som finns i datorn eller i pärmar. Nu blev det krångligt. :)
Men visst är det en nyttig övning? Jag som sällan plockar i ordning inför nästa dag, utan starar lite kaotiskt, jag kommer kanske att skärpa mig lite. Det är ju bara att tänka tanken innan man går och lägger sig: OK, om det nu skulle börja brinna i natt, har jag då handväskan med det viktigaste nära till hands? Jag är övertygad om att det kommer att underlätta vardagen för mig!
Det kommer inte att fungera.
När du behöver någon av de oumbärliga grejerna så hämtar du det du behöver ur väskan och använder det. Inte där du har väskan, utan på annat ställe. Första, andra, möjligen tredje gången bär du tillbaka grejerna ordentligt. Sedan börjar du slira lite och om det sedan skulle börja brinna – varför? frågar jag – så är du lika oförberedd som vanligt.
Tro mig. Jag känner människorna. Inte bara dig – alla.
Det är därför jag aldrig packar förrän några timmar före avfärd. Och det är därför det inte funkar att ”ha lilla väskan klar” när man ska till BB. Men nu snackar vi alltså fem minuter före sovdags. Vilken fullständigt lysande idé att samla glasögon, bilnycklar, mobiltelefon och dator vid den lilla laddningsstationen i hallen så att allt finns där – i förekommande fall laddat och klar – varje morgon. Livskvalitet!
Ja, då kanske det funkar. Avvaktar med intresse (jo jag vet, citat).