Under den arabiska våren och det senaste året har jag ibland undrat: Oman då? Är allt frid och fröjd nu för tiden, i det där stora, glest befolkade landet på arabiska halvön?
På sextiotalet kämpade rebellstyrkor mot diktatorn Sa’id bin Taymur. Sonen, Quaboos bin Said al Said, kom hem från studier i England i slutet av sextiotalet och tyckte att det var dags att ta itu med en modernisering av landet. Då fanns ett sjukhus, tre skolor, någon enstaka bil och ett par kilometer asfalterad väg. Samt förbud mot cyklar, glasögon och radioapparater.
”Kom igen, farsan”, sade Quaboos, fast på arabiska då, ”så här kan vi ju inte ha det!”
Det skulle han inte sagt, för pappa Sa’id satte honom omedelbart i husarrest. Med hjälp av sina kusiner rymde han och avsatte pappan, som deporterades till London.
Och så inledde Qaboos en intensiv reformperiod. Skolor och sjukhus i hela landet, universitet, infrastruktur. Levnadsstandarden höjdes, revolten kom av sig och det sägs att många av de tidigare rebellerna i Omans befrielsefront idag har en statlig pension.
När man nu kollar Oman Daily Observer får man information om lokala nyheter, affärsnyheter, grönsakspriser och ett nytt vattenprojekt i Buraimi. Sultanen Qaboos intervjuas om läget i regionen och han önskar sig mest av allt att man ska söka fredliga lösningar på olika problem i närområdet:
– Undvik en blockad av Hormuz-sundet
– Förhoppningsvis kommer Yemen nu att stabiliseras
– Damaskus borde lyssna på Arabförbundet.
– USA måste fortsätta samtal med Iran, tillsammans med Storbritannien, Frankrike, Ryssland, Kina och Tyskland.
Han låter ju nästan som Hans Blix. Oman har Jemen som närmste granne och Iran ligger några kilometer bort, på andra sidan Hormuz-sundet. Landet är en monarki, det finns ett slags parlament med begränsade befogenheter, man har dödsstraff, även om det inte använts på länge, tryckfriheten är halvbra och sammantaget menar bedömare att det finns 
mer att önska när det gäller yttrandefrihet och mänskliga rättigheter.
Men levnadsstandarden är hyfsat bra, utbildningsnivån hög, andelen kvinnliga studenter på universitetsnivå ligger kring 50%, utbildning och sjukvård är gratis.
Quaboos på en omansk sedel. Oljeinkomsterna gör det möjligt att satsa på välfärd och infrastruktur utan att ta ut skatter.
Quaboos är fortfarande sultan i Oman och har inga barn, så man undrar vad som händer när han beslutar sig för att lämna jobbet. Och hur är det egentligen i landet. Kommer vi att få se en protestvåg även där, eller är det någorlunda hyggliga levnadsförhållanden?
Jag har varit i Oman ett par gånger och det är ju omöjligt att bedöma hur folk har det ”egentligen”, men för en tillfällig besökare förefaller det i alla fall vara ett vänligt och välfungerande land.
Något förbud mot cyklar finns inte längre, men på många håll i det glesbefolkade landet fungerar det bättre med kameler. En lite udda inslag i lagstiftningen handlar om att man måste se till att hålla bilen ren. Smutsiga bilar bötfälls, men för ensamstående mödrar lär straffet vara mildare. De kan ju inte hinna med allt!
Uppdatering 14 februari. Tack Malin för intressanta länkar om Oman. En går till finska UD och är huvudsakligen positiv. En annan går till The Guardian och är mer kritisk, framförallt när det gäller yttrandefriheten.
Var det inte vår Knug som tyckte att Brunei var ett väl fungerande rike? Akta dig så inte tidningarna hittar dina positiva omdömen.
Ja, men det är ju precis därför jag undrar. För att det är så svårt att veta. Innan man vet, så att säga.
Vi kanske måste göra en fältundersökning på plats?
Ja det blir nog nödvändigt!
Jag blev så nyfiken att jag nästan började söka efter en biljett. Jag minns bara e kort artikel om Oman och några kamelritter som jag har läst i the Guardian. Jag är alltså helt okunnig.
Jag tror Karavan har haft någon artikel också. Och så finns det en roman på svenska av Sonallah Ibrahim. Den skildrar en kvinnlig revolutionsledare, ”Warda”, i södra Oman, på sextiotalet. Intressant tidsskildring. Men visst är det ett ganska anonymt litet land, här på våra breddgrader. Förmodligen vet omanierna lika lite om oss.
Välkommen till fredagsbloggarna. Har lagt in dig på min fredagslista. Såg tyvärr inte hur man skulle göra för att bara få med namnet förrän jag sparat den. Så du står med med hela din bloggadress. Det gick inte heller att ändra så jag måsta göra om hela listan i så fall. Jag gör det när andan faller på…
Jag kommer att skriva att du har kommit ny vid nästa fredagstemainlägg – Kontraster. Kan bli kul att se vad det ämnet kan generera…
Ha det gott så länge! Tack för inlägget om Oman, visste absolut INGENTING om detta land innan jag läst hos dig.
Tack för fredagslistfix! Kontraster är ett öppet och bra ämne. Ska bli intressant att pröva på och också att se de andra resultaten.
Oman ligger ju på rimligt flygavstånd och man kan nog räkna med en 100-procentig solgaranti, utom på hösten. För mig finns det en extra lockelse eftersom man med lite tur kan använda swahili (som jag lärde mig lite när jag jobbade i Tanzania). Oman omfattade ju en gång Zanzibar och delar den östafrikanska kusten och många har släktingar där fortfarande.
Oj vad intressant om Oman. Det jag vet om landet är … eh … ungefär det jag just har läst här. Monarken måste vara en väldigt modig och framsynt människa. Hoppas ditt intryck av landet är rättvisande, för man behöver så förtvivlat få höra att det finns vett och sans på framskjutna positioner, inte bara en massa våldsbenägna dårar.
Ja vad vet man? (Alla gillade Mugabe i början; han sågs som en sansad reformpolitiker, som bemödade sig om att uppnå försoning.) Men ändå, om det stod riktigt illa till i Oman borde det väl märkas på något sätt. Och det är just det som fått mig att undra då och då under det senaste året. Lugna gatan, eller?