Bengt Ohlsson var en gång en skribent som strosade omkring som en outsider och gjorde intressanta iakttagelser om verkligheten. Sen blev han framgångsrik och skrev en vemodig krönika i DN för några år sedan, där han konstaterade att det där med outsider och underdog inte riktigt fungerade längre.
Upp till kamp emot... alla som är dumma
Nu finns hans tankar på framsidan i DNs kulturbilaga och på tre sidor inuti tidningen. Han är väldigt irriterad, men det är lite oklart varför. För att folk inte förstår att finansborgarrådet i Stockholm är precis lika mycket värd som en papperslös afghansk flykting? För att de där vänstermänniskorna som skrivit på förslaget om Kulturslussen – Benny Andersson till exempel – inte gillar entreprenörskap. För att man som konstnärligt verksam ”inte får vara höger”.
Kulturslussengruppen ville att han skulle ansluta sig till deras idé. Med så många kändisar på en och samma lista var han förstås ett ögonblick frestad att kliva ner i strömmen och låta sig svepas med, erkänner han. Men se, det gör han inte. Han är minsann inte den som hörsammar modeåsikternas locktoner. Och med den analysen som underlag vägrar han med högburet huvud att sälla sig till dem som klagar på Nya Slussen.
Men? Man kan väl tycka att Kulturslussen har brister utan att för den skull tycka att Stadshusförslaget är bra. Man kan tycka att det verkar onödigt dyrt att bygga en helt ny konstruktion när det verkar gå lika bra, eller bättre, att renovera. Man kan tycka att det vore intressant att få veta om det skulle kunna räcka med ett par, tre miljarder i stället för åtta, kanske tio miljarder. Man kan tycka att det vore bra om man fick garantier för att Nacka, SL, staten, länen runt Mälaren och andra intressenter verkligen tänker betala sina delar av Nya Slussen, vattenreglering, bussterminal och annat. Gör dom inte det kommer det att kosta femton miljarder eller mer. Det är varken höger eller vänster att vilja få bättre klarhet i sådana frågor.
Jag läste den där igår, och jag uppfattar den inte som ett debattinlägg om Slussens framtid. I mina ögon är det huvudsakligen en betraktelse- och bekännelsetext, triggad av Kulturslussendebaclet. Jag tyckte det fanns en hel del bestickande iakttagelser i den som gör BO:s irritation befogad, inte minst hur slött/fegt det är att lägga sig till med en åsikt mer för att den funkar i ens sociala sammanhang än för att man vet nåt om och är intresserad av saken. Det är det alldeles för många som gör i alla möjliga sammanhang, inte bara kulturella.
Det är naturligtvis lika dumt att låta irritationen driva en att säga emot bara för sakens skull, som BO gör eller påstår sig göra på ett par ställen. Jag funderar på om han har skrivit så avsiktligt bara för att understryka vikten av att läsa på i alla lägen, och inte låta sig påverkas av vare sig sympatier eller antipatier.
Det började med en krönika i höstas där han var rätt nedlåtande mot det alternativa förslag som den så kallade Kulturslussengruppen tagit fram. Eftersom den gruppen består av många verbala och mediala människor fick han förstås mer mothugg än han väntat sig. Det verkar som om han samlat på sig irritation sedan dess och nu skriver av sig allt han retat sig på sedan dess. Din tolkning att han motsäger sig själv i pedagogiskt syfte är nog rätt snäll.
Själv kände jag mig lite som ett Ufo när jag läste texten och undrade vad det är för människor Benke träffar. Vi bor i samma stadsdel, men i olika verkligheter ser det ut som.
Jag fick en del andra funderingar av den här drapan också, men de ligger på ett lite för personligt plan och kan naturligtvis inte bli annat än spekulationer, så dem håller jag för mig själv. Det kan räcka med att säga att jag tror det ligger väldigt mycket mer bakom denna text än bara Kulturslussen. Eventuellt kunde den ha vunnit på att stramas upp lite, på att ämnena hölls isär (även om jag ser precis hur de hänger ihop för skribenten).
Och ja: att ni rör er i skilda verkligheter kan du nog ta för givet. Hm, har ett bloggämne om detta på jäsning; får kanske se till att knåda och grädda det snart dårå.
Det borde egentligen inte vara skilda världar, kan jag tycka, men är det tydligen.
Ska bli spännande att se var ditt blogginlägg hamnar!
Äsch, gör dig inte för stora förhoppningar. Det handlar om nånting helt annat. Jag är ingen debattör direkt.
Nä, vem är det, men det ska väl inte vara något hinder. Klart jag gör mig förhoppningar – det låter intressant det där. Allvarligt, jag blev riktigt fundersam över Ohlssons megastora utbrott. En skribent som jag läst och uppskattat i många år verkar plötsligt ha tappat fattningen. Och det kan han väl få göra, men det var så svårbegripligt alltihop.
Svårbegripligt? Kolla här då:
Jag hör nog till dom som aldrig fått för mig att uppsöka någon experimentteater (glöm detta med Pistolteatern – dit gick jag för att jag var lite polare med scenografen, men visst var det ganska bra) eller förstått tjusningen med grupptillhörigheten. Jag har också svårt att förstå varför Slussen måste bli kulturpolitik, eller vad det är den har blivit. Bengt Ohlssons långa ordsamling – som jag faktiskt läst och funderat lite över – är ju lite mer än bara bra spaltfyllnad. Många ord och i en del fall riktigt sammanhängande. Och riktigt tydlig blir han när han säger ”Jag tycker om att sätta fingret på sånt här och skriva om det” Ja. Ibland tycker jag också om att sätta fingret på sånt som jag är övertygad om och som väldigt få människor bryr sig om på riktigt. Min grej råkar vara att jag bekämpar elallergikers vidskepliga tro att de mår illa av lågfrekventa magnetiska eller elektrostatiska fält. Det har jag gjort sedan början av åttiotalet. Och jag tycker att jag känner igen Bengt Ohlssons tänkande. Jag pekar på den bluff som elallergi är och Bengt Ohlsson pekar på den bluff som diverse engagemang är. Båda ofta både omedvetna och ogenomtänkta.
Men, det är inte bara där jag tror att jag förstår Bengt Ohlsson. Jag har ibland hamnat på kaféet intill Sergels torg, i Kulturhuset. Det är oundvikligt att höra alla ganska högljudda samtal som förs där. Det släpps namn, det antyds relationer, det uttrycks förvåning att någon i sällskapet inte läst den eller den boken. Många tycker nog att det är lite tjusigt att vara med i den gemenskapen. Inte för att den är särskilt värdefull utan för att den kanske känns så rätt och för att det dräller omkring rätt många halvkändisar.
Svårt att hänga med? Hur hänger detta ihop? Ja, säg det. Men för en ickesocial, icke-kindpussande tekniker är det alldeles uppenbart.
Det vore väldigt tråkigt om ett sakligt ifrågasättande av förarbetena (egentligen borde det stå ”förarbetena”) till Stadshusförslaget kan avfärdas på grund av att det är ”den vanliga kulturflocken” som skymmer de konkreta invändningarna med sitt skrän. Jag tror att det är det Bengt Ohlsson vill säga. Och att han är lite trött på kultursvansens fårskocksbeteende.
Där förstår jag honom fullständigt. Även om jag missförstått honom.
Ja?
Jomän!
Jag upplever hans artikel som ett desperat rop på nytt jobb. Gissar på att han satsar på partiet höger om högern Centern och deras tankesmedja Fores. Grymt kommer han att ångra att han inte tänker själv utan lämnar över till stadshuset. Fores betalar bara riktig lön till Martin Ådahl (de andra får jobba gratis eller med hjälp av olika bidrag.)
Sen kan man skratta åt att en person som har så lite att säga får tre sidor i DN. Eller se det som ett tidens tecken. Ja, att BO kan dra alla andra över en kam och att han då får hejarop från medlemmar i kristdemokraterna, sverigedemokraterna och centern.
En jobbannons, alltså! Det måste vara något slags rekord.