Det finns inte så mycket skrivet om alla de personer som blivit ingredienser i en hop- plockad fiktion i någon författares verkstad. Om dem som genom sina liv och slumpen blivit skönlitterära råvaror och eventuellt fotnoter i litteraturhistorien, om det råkar vara en tillräckligt känd författare som skrivit boken.
Nu har Kerstin Ekman behandlat just det ämnet på sitt lysande sätt i Grand Final i skojarbranschen, där det är ett av många teman om författandets villkor.
”Där kastas försvarslösa människor ut ur det som kanske inte var något Eden, men i alla fall ett liv. Fördömda och klädda i morgonrockar eller lindrigt rena kalsonger drivs de med piskor av ord ur sina liv in i fiktionen och författaren står som en ängel med brinnande svärd och vaktar så att de aldrig kan vända tillbaka igen.”
Och hon skildrar författarnas tillvägagångssätt så här: ”Dom utnyttjar och parasiterar, klär av sina närmaste inpå bara mässingen och längre in än så. Dom plundrar morsans grav och luktar i farsans kalsonger och det har dom gjort ända sedan Första Moseboks tid. Dom lägger sin älskade på en fläckig madrass och berövar henne oskulden inför publik.” Sedan drar gyckeltåget vidare och den plundrade sitter där vid vägkanten och hackar tänder.
Det passar väldigt bra att parallelläsa Grand Final och
Strindbergs En dåres försvarstal, som är den bok man utsett till Stockholm-läser-projektet i år.
Själv skriver Strindberg ”utan invändningar och med svidande ånger” att En dåres försvarstal är en förfärlig bok. Han skrev den i det ”rättmätiga behovet att tvätta mitt lik innan det stoppas ner i kistan”.
Att han samtidigt såg till kasta skit på sina barns mor och en rad andra personer i förbifarten var han tydligen lite skamsen över. Boken skrevs på franska och det tog ett tag innan han lät ge ut den och den fick inte översättas till svenska så länge han levde.
”Vi ses i min nästa roman”, brukade Strindberg mumla hotfullt när han var arg på någon och det var han ju för det mesta. Mer om hur Strindberg for fram med sina närmaste och med vänner och bekanta finns att läsa i en artikel av Natan Sachar i gårdagens DN.
Jodå, visst ska man få skildra verkligheten i fiktiv form och visst har jag hört Fritjof Nilsson Piratens suck: ”Skriver man om synålar är det alltid nån enögd jävel som känner sig träffad.”
Men problemfritt är det ju inte. Jag undrar om utgivningsklimatet har ändrats sedan Strindbergs dagar. En dåres försvarstal kom inte ut i Sverige förrän efter hans död. Men många av hans andra hämndböcker gjorde ju det. Skillnaden är väl att man numera inte bemödar sig om att maskera skildringarna som förr. Från sjuttiotalet och framåt har det varit mer öppet visir. Som när Kerstin Thorvalls manus till Det mest förbjudna låg på förläggarens bord och han lade ansiktet i medkännande veck och frågade: ”Hur länge sedan är det som din mor dog?” Kerstin Thorvall svarade att hon inte alls var död och då vidtog en omfattande hantering med förlagets jurister och utomstående rådgivare innan man till slut beslöt att ge ut boken. Idag är det nog mer sorglöst i det avseendet.
En problematik som även jag känner igen – familjen vill inte bli omskriven … Så enkelt är det inte – det jag skriver bottnar ju i mitt liv, som också omfattar min familj i vid bemärkelse. Kul med Piratens enögda jävel – den hade jag missat! Kram
Ja, lätt är det ju inte. Strindberg kunde ju aldrig återvända till Kymmendö (tror jag det var som skildras i Hemsöborna) och de som skildras känner sig nog aldrig riktigt tillfreds med att vara råvara. Så det är ju ett val. Om man inte gör som många författare: låter allt bli en egen gryta, där det kan finnas teman, moraliska dilemman, händelseförlopp osv från ens eget liv, men där allt flyttas i tid eller rum så att ingen ska behöva känna sig direkt utpekad. Jag gillar ju bland annat könsbyten, som du vet.
Det är tur att man inte har några författare av romaner i sin omgivning! Hur mycket stoff skulle de inte haft att tillgå som inte hade varit särskilt smickrande för mig? Min yngsta dotters avhandling om Volvos lastbilstillverkning i Kina innhöll många pittoreska beskrivningar av personer och deras interaktion med varandra, så även i sådana böcker går man inte säker…
Man går nog aldrig säker. Och den där doktorsavhandlingen låter ju spännande!
Det är som helt obekräftade rykten jag hörde en gång om att någon på Riksrevisionsverket skulle ha tagit en gruvligt hämnd på en gammal fiende genom en ovanligt petig revision med många anmärkningar. Rena nyckelromanen i så fall!
Samtidigt är vi ju beroende (anser jag) av att människor och mänskliga relationer beskrivs i fiktionen, så att vi kan få syn på oss själva. Om man som författare aldrig finge trampa någon på tårna skulle vi endast få tråkig tillrättalagd litteratur. Ja, hela yttrandefriheten skulle få skrotas.
Just barns skildringar av sin uppväxt, och därmed av sina föräldrar, är kanske det som väcker mest ont blod. Men ska barn vara tysta med sina upplevelser för att skydda föräldrarnas heder? Det är orimligt. Vi behöver barnens vittnesskildringar om vi vill att utvecklingen ska gå framåt.
Så är det ju. Å ena sidan. Å andra sidan kan det finnas upplevelser som förtjänar att skildras även om författaren bestämt sig för att inte förgifta livet för dem det en gång handlade om i verkliga livet. Det kan gälla en förälder som har ett och annat att berätta om den andre föräldern, samtidigt som hon/han vill skona de gemensamma barnen. Det kan handla om en förälder som rest tur och retur till helvetet med ett missbrukande barn och som genom fiktionens möjligheter skyddar barnets identitet. Och det kan helt enkelt vara så att fiktionen är nödvändig för en del författare, för att de alls ska kunna nalkas riktigt smärtsamma upplevelser de gått igenom.
Och det kan, naturligtvis, finnas den där drabbande barndomsskildringen som offrar alla hänsyn och som ger nya insikter eller igenkänning för tusentals.
Det är svårt. Det handlar om omöjliga val och om dilemman. Vem vem har sagt att det ska vara lätt?
Det är många i min närhet som, med lite skräckblandad förtjusning, undrar om de är stoff till någon person jag skriver om. Antar att du har ”Felicia försvann” i bakhuvudet. Jag har inte hört att utgivningspolicyn har ändrats, men man kanske inte stämmer sin egen dotter?
Kul citat av Nilsson Piraten, det hade jag inte hört.
Ja, Felicia försvann och Jan Myrdals barndomsböcker och som sagt Kerstin Thorvalls Det mest förbjudna och många andra.
Spännande med det du skriver – en roman? När ska man hålla utkik?