”Hela mitt liv har jag strävar efter att rita som en sexåring”, lär Picasso ha sagt. Man förstår vad han menade när man ser sexåringar i farten. Fyra- och femåringar också för den delen.
Och vad ska man då säga om en nästan-femåring som ritar som Picasso. Vad händer sedan? Velasques vid tio och Rembrandt vid femton?
Detta alster är ett samarbete. ”Jag gör ett mönster”, säger hon som fyller fem i april, ”så får du färglägga”. Hon har just upptäckt att spiraler är kul så sådana förekommer nu på de flesta teckningar.
Jag färglägger hennes bild och sedan ritar jag något som hon får färglägga. Men hon vill gärna bestämma motivet. ”Minns du kungen som var arg?” undrar hon.
Visst minns jag det. Det var väl ett år sedan då jag fick beställning att rita en arg kung. När jag undrade varför han var arg fick jag veta att det var för att han inte fått något kaffe. Nu var det samma kung som skulle ritas igen, tillsammans med sin familj:
”Det ska vara prinsen och prinsessan och kungen när han är arg och så kungen när han är glad igen och då har han kaffe i handen. Men ingen drottning. Hon får inte plats.”
OK, det är bara att rita på även om man är lite osäker på hur arga kungar ska se ut. Jag fick vissa instruktioner om klädsel och annat och så här blev slutresultatet. Kronorna har min ritkompis kompletterat med. Det var viktigt att prinsessans krona var högst. Dessutom har alla fått varsin födelsedagsmånad. Jag fick lite kritik för att prinsessan ser påver ut. ”Det ska ju egentligen vara girlanger och rosetter också.”
Vilken lyckost till unge med en sån farmor. Uppmuntran och uppskattning som inte är beröm tar mycket bättre på något vis.
Och vilken lyckost till far/mormor som äntligen får hålla på och rita hur mycket som helst. Och apropå beröm. Hörde du radioprogrammet med Jesper Juul häromdagen? Han var inne på samma tankegångar. Om beröm som ångestskapande för ungarna om man ger det utan anledning och i tid och otid.
Man kan ana att pappakungen i den familjen är lite smått kaffeberoende.
Vad roligt ni har, du och din ritkompis. Väldigt fina bilder.
Det gäller att passa på. Om man är ritberoende är det ju rena bonusen om barnbarnen föredrar det framför andra tänkbara aktiviteter.
Och man anar också att nyheterna fångas upp filtreras och bearbetas på ett effektivt sätt.
Vad himla roligt det låter! För er båda.
Och apropå Jesper Juul – är det inte han som säger något i stil med att man ska leva med barnen och inte uppfostra dem? Låter som en sund tanke.
Ja, något i den stilen. Att det där med att hålla på att bedöma och värdera hela tiden kan lätt bli fel. Jag har inte läst honom, men blev intresserad av hans böcker.
Det som är lite sorgligt är att en del sexåringar redan förlorat förmågan att rita och måla som sexåringar. Jag tänker på alla ungar som sticker ett papper under näsan på en och säger: ”titta så fult jag målat”.
Det där med att ge beröm diskuterade vi hos mig i höstas – livsfarligt när det är konstruktiv kritik som behövs. Och ett engagemang, en vuxen som ritar tillsammans med dem, då behöver de ju inte tigga uppmärksamhet.
Margaretha
Ja, att fantisera tillsammans på var sitt – eller samma – papper är en väldigt bra sätt att umgås. Och det är ju när de upptäcker att det är de själva som bestämmer, att de faktiskt kan rita precis vad de vill, som ritandet blir riktigt roligt. Fantasilekar fast på papper.