”Varför heter det ’vinstvarning’?” frågade en uppmärksam ungdom nyligen ”varför måste man varna för att man vinner?” Jag förklarade så gott jag kunde att det betydde tvärtom, företagen varnar för att det inte blir någon vinst att tala om, kanske till och med förlust. ”Vad knäppt, då är det ju förlustvarning!”
Själv skulle jag gärna vilja se en modig ekonomijournalist använda termen ”riskfri-kapitalist” för dem som köper skolor, dagis och vårdcentraler billigt för att driva dem med garanterade pengar från oss skattebetalare. Eller som köper billigt och säljer vidare med god vinst. Projekten marknadsförs som helt riskfria och vad dessa riskkapitalister egentligen riskerar 
är svårt att se.
Utomlands tycker man att det är märkligt att vi envisas med att dela ut sedelpressar så där utan vidare. Måste ni vara så extrema undrar en väninna från USA, när hon inser hur det fungerar med utländska bolag som skummar av de säkra och skattefinansierade marknaderna och placerar pengarna i ”skatteparadis”, dvs länder där det knappt betalas någon skatt alls.
En besökare från Chile fick samma fenomen förklarat för sig, det som presenteras på Stockholmskartan över utförsäljningar. Hon konstaterade att vi måste vara ett mycket fogligt folk. Ja, eller – hemska tanke – kanske vi är lite korkade…
Jag har också funderat över det ordet – som flyktigast när det dyker upp i nyheterna. Tänkt att det låter som man måste varna börsen, marknaden, folket – vilka det nu är att det kanske blir vinst. Ungefär som när man använder ’risk’ istället för ’chans’.
Roligt skrivet!
Tack! Jag har bestämt mig för att det är dags att läsa om Orwells 1984, med sitt Newspeak. Alla synonymer bortrensade. Bra och obra. ”Alldeles fantastiskt underbart bra” blir dubbelplusbra. Och dåligt blir obra. Miniluv är Ministry of love (dvs hemliga polisen) och Minipax är fredsministeriet, dvs krigsministeriet.
Det kanske är så att vi litar på media för det var ju så länge sedan den blev privatiserad så vi har glömt det och tror att den är fri och obunden och en objektiv spegel av vad som sker. Men det är den ju inte, snarare synnerligen aktiva aktörer i politik och näringsliv bl annat genom vilseledande ordbruk.
Jag klamrar mig ändå fast vid föreställningen att Public Service-verksamheten inte är politiskt styrd. Och inte i kommersialismens händer heller. (Låt oss samfällt stämma upp en lovsång till Bengt Göransson, som insåg att det är skillnad på att leverera program till tittarna – som SVT och SR – och att leverera tittare till reklamen, som de reklamfinansierade kanalerna gör.)
Eller – för att ta ett aktuellt exempel – ställa upp med platser för ostört/ostyrt meningsutbyte. Som den här bloggen och några andra medan andra bloggar i huvudsak verkar vara tillkomna för att leverera klick till annonsörer.
Jag har tidigare följt några välbesökta bloggar som sedan släppte in annonser på sidorna och vips minskade antalet besökare drastiskt. Så i den här världen verkar det i alla fall vara lite självreglerande.
På samma sätt som vi numera tittar mycket mera på TV1 och TV2. Övriga kanaler är sönderhackade av reklamavbrott.