På utställningen om Inka-rikets kultur fastnade jag för ett föremål, ett snöre där en mängd snören var fastsatta, alla med knutar på. Jag kanske inte hade funderat på mycket på det, om det varit för en medbesökare, som verkligen hoppade till när guiden nämnde att det kallades för quipo.
”Quipo” viskade han lite tyst för sig själv. Innan vi gick vidare till nästa monter frågade jag honom om han visste något om de där snörena. ”Njae, jag blev bara lite överraskad. Det heter likadant på samiska.” Och så försvann han i vimlet. Märkligt. En slump? En rest, ett minne, från en förhistorisk gemenskap någonstans på väg till Sameland och Inkariket?
De där snörena visade sig vara viktiga redskap för den mäktiga Inka-byråkratin. De fungerade som kalendrar. De användes också för att hålla reda på armén, som bestod av indelta soldater, om jag förstått rätt. De var vidare viktiga för att hålla reda på skörden och antalet levererade tunnor spannmål från olika håll i riket.
Genom olika färger på snörstumparna och med hjälp av knutar placerade olika högt på snöret kunde man använda dem för ganska komplicerade redovisningar. På skissen här ovanför ser man på första snöret hur tre knutar sitter långt upp på snöret och betecknar tre hundra. Sedan, lite längre ner sju knutar, som är tiotal, dvs sjuttio, dvs 370. Nästa knutfria snöre är noll. Sedan 2,164. Det sista snöret har sex ”hundrakuntar”, ingen ”tioknut” och en ”entalsknut” = 601.
För att understryka sin ställning hade Inkarikets ledande skikt huvudprydnader som signalerade lite olika saker. Jag tror inte man till fullo förstått hur det fungerade, men det verkar som om det fanns ett signalsystem för olika känslor – eller i alla fall för olika tillfällen. En krona var inte bara en krona, utan också ett budskap: ”Nu jäklar blir det strid!” eller ”Lås oss förenas i tacksamhet till våra förfäder” eller ”Här ska festas!”
Här är två olika huvudprydnader med var och en med sitt budskap. Den vänstra kanske handlade om fest, eller förfäder med alla sina ansiken. Den till höger är svårare att gissa vad den står för. Fin utställning var det i alla fall. Den finns kvar till den 12 februari i bergrummen under Skeppsholmskyrkan.
Ok, jag sätter upp den på listan för besöksmål men jag väntar tills ni julat färdigt, det verkar lite hysteriskt i den där stan.
Nejdå, så farligt är det inte. Se det som en parallell till nyhetsrapporteringen från Afrika. Det finns ett stillsamt vardagsliv också vid sidan av all dramatik. Sevärt i alla fall, tillsammans med en massa annat.