Första gången jag konfronterades med en plastgran var i USA, när en entusiastisk försäljare försökte övertyga mig om fördelarna. För mig, som alltid haft livslevande mer eller mindre självhuggna granar till jul, var det otänkbart.
”Den doftar ju inte gran”, protesterade jag. Försäljaren trollade genast fram en sprayburk med grandoft. ”Men ändå”, envisades jag, ”det blir ju konstigt om den inte barrar”. Försäljaren försäkrade att jag naturligtvis skulle få en liten plastpåse med barr som man kan strö under granen. Jag backade lite fegt ut ur butiken och sade att jag skulle fundera på saken och så gick jag till torget och köpte en riktig gran.
Men nu har jag alltså köpt en sådan där plastgran och efter en hel del fix ser den någorlunda autentisk ut. I alla fall om man släcker taklampan, tar några steg tillbaka och kisar lite. Den kräver en del friserande och fluffande varje år, eftersom den förvaras i en smal kartong i källaren. Med hjälp av barnbarnen är den nu klädd och fin. De har sin alldeles egen uppfattning om hur man ska klä en gran. ”Om du hänger alla bollarna (=julgranskulorna) där så tar jag alla dom där vassa (=stjärnorna) och hänger här. Dom är ju dom onda.” Jag invänder att de fina halmstjärnor inte alls är onda utan strålande trevliga och snälla.
”Nej, dom är onda. Men hjärtana är snälla. Dom får hänga på andra sidan.”
Det blir små fina kluster av julgrans-prydnader, alla julgranskaramellerna för sig, alla småtomtar i en liten grupp och så de där vassa för sig. Inte alls så tokigt, egentligen.
Granen på bilden, som önskar vara anonym, har inget med blogginlägget i övrigt att göra.
Jag gillar idén med en individuell gran om man nu ska ha en gran överhuvudtaget. Min plastgran är så komplicerad att jag inte orkar sätta ihop den eftersom vi är ensamma över julen, MM och jag. Jag har hört att de nya ska bara vara att fälla upp som ett paraply – kanske en investering till nästa jul.
Sen en liten undran – vilka färger har du använt till din fina gran på bilden. Gouache?
Men vad trevligt med lite sällskap i julpysslet. Sitter och väntar ut en kycklingleverpaté, som kom in i ugnen lite sent. Och som vill ha låg värme under en dryg timme. Annars känns det som det mesta är på plats, inklusive den pyntade granen, som sagt.
Visst är det gouache. Skarpsynt!
Det vill nog till att esteten har ett positivt sinnelag. Men när barbarnen är igång så är det mesta ok.
Jamen allvarligt, fundera på det lite. I stället för att plottra och dutta och hänga en stjärna där och en julgranskaramell där och så ett hjärta där, så samlar man alla hjärtan på ett område, alla stjärnor för sig och så får tomtarna hålla konferens på sin kant, medan änglarna sammanträder högre upp. Mer tematiskt, mindre splittrat och rätt snyggt, faktiskt. Fast det blev förstås ett litet ghetto för ”konstiga” saker. En gris, en polkagrisstång, en pepparkaksgubbe, en kristyrblomma, en liten kotte, ett tygäpple, mm. Måste fundera på hur man kan integrera dem i det övriga. Men annars är jag nöjd och nu måste väl kycklingleverpatén vara färdig i alla fall. Grattis till granfyndet! God natt!
Ätbara avdelningen?
Hyttfogden och jag var ute på en liten distributionsrunda i bergslagsskogarna idag. Mycke gran vare. Och vi funderade lite kring grantraditionen och hur den kan komma att utvecklas.
Vi utgick från att det faktiskt är lite synd att miljontals granungdomar inte får utvecklas till självständiga individer utan stäcks i sin linda (Hyttis menade att ”grönaste ungdom” passar bättre).
Till detta lade vi det faktum att en gran faktiskt tar ganska stor plats, samt att den är dyr.
Vår lösning är Grengranen! En kraftig och vacker gren från en nyss avverkad gran och som man fäster mot en vägg med en grenklämma. Vattningen ordnas med ett specialtillverkat flaskliknande kärl där grengrankvisten stoppas ner. Kärlet har en för grengrankvistar avpassad fästanordning, vi tänker oss kardborrband, som vid bungy-jump.
Fästanordning och bevattningsanordning kan utformas på ett tilltalande och dekorativt sätt – kanske med möjlighet att byta skal, som på mobiler – så att man kan anpassa sig till det rådande modet. Dekorationer i övrigt enligt tradition.
Var så god, ta upp idén och starta en storindustri i er glesbygd. Går säkert att få EU-bidrag.
En vacker tanke. Men den tar inte tillräcklig hänsyn till de mängder julgranspynt som varje år framställs för tredimensionella fullhöjdsjulgranar. Det kommer att uppstå ett pyntöverskott och pyntplatsunderskott snabbare än man hinner säga EUs strukturfonder. Jag inser att Grengranen också kommer att kräva sin beskärda del av julpynt, men den kan bara absorbera en bråkdel av det pynt som idag uppstår på naturlig väg. I värsta fall får man lägga restriktioner på kreativiteten och tilldela varje medborgare en pyntkvot, ungefär som EUs mjölkkvoter, men det finns risk för att det skulle upplevas som byråkratiskt. Jag ser ett dilemma här och har ingen riktigt bra lösning.
God natt och GOD JUL!
Har sedan senast haft tillfälle att kontrollera ett antal traditionella julgranar och deras utsmyckning.
Det samlade intrycket är att utsmyckningen är ganska gles. Det lyser fram mycket grönyta mellan kulor, karameller, glitter och ljus. Det ser väl inte direkt påvert ut – men en stor förtätningspotential finns det allt. Den senaste trenden inom stadsplanering är ju att bebygga alla grönytor och motsvarande trend kan förväntas inom granpyntarbranschen.
Dina farhågor beträffande julgranspyntindustrins överlevnad är visserligen vackert tänkta och behjärtansvärda. Men ändå helt obefogade. Enligt våra preliminära beräkningar kan granpyntet förtätas med cirka 400 procent. De nya grengranarna kommer alltså att dra i stort sett lika mycket pynt som de tidigare konventionellt glespyntade granarna.
Din inställning är en aning konservativ. Det kan jag ha förståelse för – julen är ju av hävd en konservativ högtid. Som den moderna och rationellt tänkande medborgare du är anser jag ändå att du bör beakta frågans alla aspekter och först efter moget övervägande ta ställning.
Tradition och förnyelse har alltid varit mina ledstjärnor, SG, och kommer att så förbli. Betänk en av Kulturminneslagens portalparagrafer: Varje generation ska tillvarata det byggda och odlade arvet från tidigare släktled, men också bidra med sina egna kulturyttringar. Betänkt också termodynamikens fjärde lag: mängden julgranspynt tilltar hela tiden.
Jag tror att du förbisett en viktig, ja avgörande, faktor i pyntsammanhang, nämligen den obändiga folkliga skaparlusten. Den ska främjas, inte hämmas!
Du avviker kraftfullt från det problem du själv satt fingret på, nämligen pyntindustrins fortsatta existens och sunda utveckling. Grengranens stabila och generöst exponerade grenverk hindrar inte användning av den ”obändiga folkliga skaparlustens” alster som alternativ till industriellt eller semiindustriellt producerat pynt.
Jag kan däremot oroas av att just den obändiga folkliga skaparlustens alster på ett osunt sätt (hur blir det exempelvis med beskattningen, pensionerna och andra sociala avgifter?) kommer att – om lusten visar sig alltför obändig – slå ut den globala pyntindustrin. Detta är ett allvarligt hot som blir allt allvarligare i och med att fritiden ökar samtidigt som alternativa fritidsaktiviteter i form av exempelvis resande visar en nedåtgående trend, där AGW är en av de dominerande orsakerna, och därmed leder till ökat folkligt vildpynt.
Där tror jag att det stora problemet finns.
Men se det såhär i stället. Vi kan nog bli självförsörjande på pyntfronten här i norden och så kan den globala pyntindustrin ägna sig mer åt de verkligt eftersatta områdena: akacior, tempelträd, palmer, mangoträd… Om du tycker att en och annan kommunal svensk gran är lite glest dekorerad skulle du se hur det ser ut i Serengeti. Eller Tsavo. Väldigt glest, kan jag intyga. Där behövs sannerligen insatser.
Nu börjar det bli trångt i kommentarsfältet. Ett ord per rad, nästan. Så det är dags att sammanfatta och avsluta. Mest så att jag får det viktiga sista ordet. Om man säger så här: OK, vi kanske är överens – men jag är mest överens!
OK. Sorry.
Couldn’t resist
Hm.
Ingen av er har tänkt på att en tvådimensionell gran (kan man väl beskriva grangrenen som) tar upp väldigt begränsad yta. Vilket gör att man kan få plats med flera. Säg en i varje rum (tänk på doften!) eller många i samma rum. (Ingen bor i skogen, eller hur var det?) Det gör ju att pyntbehovet ökar. Kanske inte jämfört med mängden pynt som 3D-granarna kan sluka, men om man jämför med 1 2D-gren per hushåll.
Sen kan jag meddela att mängden pynt inte alltid ökar. Ibland påverkar gravitationen även de glattaste glaskulor lite för mycket.
€ Cessi, även den aspekten finns med i originalposten av 23 december. Där står bland annat ”det faktum att en gran faktiskt tar ganska stor plats” och det är en av bevekelsegrunderna för införandet av grengranen. Karin vill gärna söka och påvisa problem i radikala och nytänkande förslag. Som tidigare närstående olika regeringars kanslier kan jag förstå att detta utvecklats till a second nature men innerst inne är hon nog samma obetänksamma och impulsiva person som jag minns från vår barndom. Vissa ränder sitter i.
Hennes stora bekymmer är att pyntindustrin skulle få begränsad avsättning för sina produkter om grengranen vinner mark. Ditt konstaterande att man kan ha flera grengranar i ett hem och att det skulle ge en angenäm och frisk doft i hemmet undanröjer ju denna hennes farhåga i ett enda kraftfullt slag.
Tack för supporten!
Känner att jag kanske tappar mark här i granfejden. Vad sägs om minigranar då? Halvmeterhöga, lättplacerade saker, som ändå kan svälja avsevärda mängder pynt. De kan inspirera till nya minipynttrender, som kräver lika mycket kreativitet och fingerfärdighet – ja mer – men de förbrukar mindre mängd pyntråvara.
Och det vet vi ju att det behövs lika många sömmerskor att sy ett litet plagg som ett stort eftersom de har ansvar för var sin söm, så kostnadsreduktionen är ju försumbar för konsumenten.
Det borde finnas någon sorts analogi till julpynt. Ju knåpigare pynt desto dyrare. Så eventuell råvarubesparing tjänas in på knåpighetsökningen. Jisses vilka vinster julpyntsindustrin står inför.
(Och tittar man runt på bloggarna verkar minigranarna börja slå.)
Pyttepynt – den nya jultrenden 2012!
Klart barnen bestämmer! Lyckos dig som är färdig. Vi drabbades av ett problem jag aldrig förut haft: stammen var för tjock för julgransfoten. ”Men mamma du har väl en yxa?” undrade dottern förvånad – hade jag inte. Men grannen hade en såg. Dock var det ett pilligt jobb att få ner granen i foten, nu står den där, men naken och oklädd!
Men Eva, ingen yxa? Och ingen såg! Vilka utmärkt julklappstips, lite i sista minuten. Nästa år kanske. Men det fixade sig tydligen ändå. Du kanske kan släppa loss barnbarnet i morgon med julgransprydnaderna. Det blir fint, om du assisterar lite och ser till att de högre regionerna får sitt också.
Frosts späntkniv är ett ovärderligt vapen i alla lägen. Rekommenderas framför allt vid reduktion av granstammar. Farmor Matilda hade en.
PS SG: apropå sågning. Du har väl sett
DNsSvenska Dagbladets omdöme om Scandic på Kungsgatan/Vasagatan, den 23 december. Helt i enlighet med dina erfarenheter, ända ner till marängsjavsen.” Har du tipsat dem?Marängsvajsen, ska det vara. Men jag tror inte det spelar någon större roll…
Nej. Men det är ju väldigt bra att dom får på moppo. Tipsa hos Lotten. Många var ju med.
Det måste väl vara bättre att leva sina sista dagar som julgran än att bli nermejad av en röjsåg eller, hämska tanke, skogsskördare.
Och eftersom jag missar kycklingleverpastejen så har jag gjort en lammd:o,får duga som ersättning.
lammdito *får* skoj. Och God Jul!