Vad är nu detta? Utplacering av strategiska hedersgäster vid Nobelfesten? UD:s protokollsavdelnings planering vid statsbesök? Klimatkonferensen?
Nej, det är detektiver från Stockholmspolisens kriminalavdelning som har tilldelats platser på ett socialdemokratiskt möte för drygt hundra år sedan. Det måste ha varit ett viktigt möte, för det gick åt ett trettiotal övervakande detektivkonstaplar. Till vardags var det bara ett par kriminalare per möte. Inte ordningspolis, eftersom syftet inte var att säkerställa att allt gick städat till, utan kriminalpolis som följde allt som sades och stenograferade såväl anföranden som debatt. En ovärderlig källa till arbetarrörelsens historia i Stockholm.
Jenny Langkjaer har forskat om detta och disputerat med avhandlingen ”Övervakning för rikets säkerhet”. Hon presenterade sin avhandling på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek nyligen och visade hur övervakandet verkade vara en självgående verksamhet, vars syfte var att producera rapporter. Inte att analysera dem, inte att rapportera vidare, inte ens i någon större utsträckning att använda det insamlade materialet i rättegångar mot personers om misstänktes för omstörtande verksamhet.
Det började med fem möten 1885 och växte till en all time high 1891 då sammanlagt 272 poliser övervakade 169 möten. Det var ofta samma poliser som återkom på möte efter möte, de blev med tiden kända av deltagarna. Man satte fram små bord åt sina övervakare så att de skulle kunna jobba bekvämare. Många rapporter har ett innehåll som får en att undra om inte kriminalarna i hemlighet tyckte att hela övervakningsidén var lite löjlig.
En julauktion 1895 redovisas utförligt, inklusive de föremål som ropades ut (speglar, toalettsaker, böcker, cigarrer) och från en fredsjulotta många år senare rapporteras: ”…fröken Inga Berentz framträdde och sjöng visor om ’små flickor på promenad’; ’om en bil och ett ekipage’; ’om min lilla tant’ samt en kuplett ur operan ’Pariserlif’.” Man redovisar också att såväl föredrag som musiknummer applåderades kraftigt, särskilt fröken Berentzs visor.
När ungsocialisten, förläggaren, mm, Axel Holmström åtalades 1906 för smädelse mot riksdagen försvarade han sig i ett brev till rådhusrätten med att: ”mitt inlägg i diskussionen ej av de talrikt närvarande högre polismännen tycktes ha uppfattats som lagstridigt”.
Övervakningen och relationerna mellan övervakare och övervakad finns också skildrad i en artikel av Jenny Langkjaer i Arbetarhistoria. Den avslutas: ”Relationen var den mellan en detektivkonstapel som själv genom sina hårda arbetsvillkor måste ha undrat om han var på rätt sida i striden, och de politiskt engagerade som kanske förstod hans belägenhet. Relationen var den mellan ett yrke och ett annat, som i vardagligt slit vande sig vid varandra, när år lades till år, föredrag till föredrag och mötesrapport till mötesrapport”.
Så här ser de övervakande detektivkonstaplarna ut på avhandlingens omslag.
Möten var en sak. Demonstrationer och tidningsartiklar en annan. Under det så kallade åtalsraseriet för drygt hundra år sattes många personer i fängelse för spridning av socialistisk propaganda. 
Till de mer kända hör August Palm, Hjalmar Branting, Axel Danielsson, Zeth Höglund, Ivan Oljelund och Einar Ljungberg.
Jenny Langkjaer visar också listorna över beslagtagna föremål i samband med demonstrationer. Där finns fanor med olämplig text, som t.ex. Leve republiken. Samt en fana som visar hur arbetarrörelsens motstrategier kunde se ut, nämligen en beslagtagen fana med texten ”Polisen har tagit vår fana”. Möjligen finns den kvar i något arkiv, kanske i rådhusrättens, i alla fall om den fungerat som bevismaterial någon rättegång.
Det är ju ganska dråpligt, nu, men egentligen väldigt otäckt. Det är ju verkligen en historia som behöver belysas.
Men de första bilderna försvann, behöver supportern rycka ut igen?
Man kan undra vad som händer med den elektroniska övervakningens möjligheter till massinsamling av data. Vi som följer Lottens julkalender vet ju hur lätt det är att fastna i fel teori, se tydliga indicier på att spåren leder i en riktning, man kan vara hur övertygad som helst – tills facit kommer och man har alldeles fel.
Bilderna byter jag ut lite hipp som happ för att träna. Julekorrarna som dök upp på Norrmalmstorg tog jag bort igen när jag inte lyckades göra en finlänk till rätt sida. Supporten kan vila på sina lagrar så länge.
Den där bilden är ”prislös”. Jag tycker mig se ett gäng Dupontare och Dupondare på kongress. Branting kanske var kapten Haddock?
Precis min tanke! Om du håller pekaren över bilden (eller klickar på den) bör du kunna se vad jag döpt den till.
Ja jävvlar! Genetiskt?
Jo, så kan det nog vara…
Eller gemensamt barn-ungdomsbibliotek.
Den eviga frågan. Arv eller miljö?
Intressant och otäckt. Vill man riktigt mycket kan man bevisa vad som helst med vad som helst! Dupontarna är ett namn som min yngste son skulle gilla – kul att du och Skogsgurra hade samma tanke.
Jag hörde ett radioinslag om det där gripandet i Göteborg, då polisen stormade in tidigt på morgonen hos två familjer och grep papporna under förnedrande former. Det hela baserades tydligen på mycket skakiga vittnesuppgifter, som dessutom ändrats ett par gånger. Men har man bestämt sig för att det finns ett tolkningsmönster verkar det vara svårt att tänka om.(http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=4858425)
När jag läste nån artikel om signalspaning häromdagen så slog det mig att terrorister är ju dumma i huvet om de använder såna här elektroniska kommunikationer. Papper och penna är antagligen mer ostört … Och så tänkte jag ett varv till …
Och insåg att alla vi som inte ids ta nån ställning till om vi blir övervakade eller inte på såna här offentliga ställen som internetsidor där vi skriver eftersom vi inte tycker vi skriver nåt avslöjande eller omstörtande. Vi kanske om ett tag drabbas av att få återslutna kuvert av brevbäraren.
Då blev det lite läskigt i magen.
(Samtidigt kan jag undra: varför känns det läskigare att få pappersposten granskad än eposten?)
Ja, jo, men, jag vet inte riktigt, men på sätt och vis gillar jag analog övervakning hellre än digital. Om man nu måste välja. Det känns som om det finns en chans att man blir förstådd, trots allt.