”Visst kan jag tänka mig att ha en räv i
hönshuset”, sa bonden, ”men då måste den allt vara vegetarian.”
Närande och tärande, det börjar bli allt svårare att hålla ordning på de begreppen. Privata företag hör ju till den närande sektorn och skattefinansierade verksamheter är tärande, det har vi fått lära oss. Men om man släpper in det närande i det tärande, ja då skulle vi få den bästa av världar. Om vi bara öppnade för privata aktörer skulle vi – simsalabim – få högre kvalitet och lägre kostnader inom de offentligt finansierade verksamheterna.
Ett viktigt argument för privatiseringarna av vård och omsorg var också att det skulle minska byråkratin. Kontrollbehovet skulle praktiskt taget försvinna eftersom de dåliga alternativen skulle brottas ner av de förnämliga marknadskrafterna. Riktigt så blev det inte och idag är det ingen som hävdar att det är bra att vinster kan baseras på bluff-redovisningar, skattesmitning eller vanvård.
Så nu kräver samma politiker, som så övertygande talade om privatiseringarnas välsignelser, tuffare tag. Svenskt Näringsliv instämmer: striktare prövning av aktörerna krävs. De problem som privatiseringarna skapat ska lösas med ökad byråkrati, nya myndigheter, fler regler, noggrannare kontroller.
Carema och Attendo Care driver en tredjedel av de offentligt finansierade vårdplatserna i Stockholm. Caremas avkastning mellan 2007 och 2009 blev 33,4 procent. Vinsten har ökat med 390 procent, före skatt. Vilket alltså innebär att skattemedel ger näring – för att inte säga övergödning – åt en privat sektor som framstår som alltmer tärande.
Finansborgarrådet i Stockholm tycker att det är olyckligt. Han konstaterar i gårdagens DN helt korrekt att det inte är så mycket att göra åt. När verksamheterna väl är privatiserade går det ju att köpa och sälja dem och då blir det som det blir. Men han har en lösning: med en äldrepeng kan alla gamlingar som är missnöjda ta sitt pick och pack och flytta till ett bättre ställe. Kanske inte alldeles enkelt för dem som är riktigt skröpliga eller dementa? Även på detta problem har finansborgarrådet en lösning: Den nya inspektionsenheten som staden inrättar ska göra täta oanmälda besök ute i verksamheterna.
Och så var det de där uppgifterna i Aftonbladet om ägarförhållanden och relation till Moderaterna http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/anderslindberg/article13940210.ab
Brrr!
Vilgot är inne på samma tanke. https://www.karinenglund.com/2011/11/valnarda-sektorn/vilgot/
Alltså, den envetna tron på företagande är precis lika naiv som tron på kommunismen: ingen av dessa läror vill vidgå att människonaturen har vissa inbyggda egenskaper som gör att varje system måste bli korrupt om man inte på nåt sätt reglerar det. Oavsett vilken fernissa en människa lägger sig till med i form av civilisering, solidaritet och allt vad det nu kan vara, så behöver man bara skrapa aldrig så lite för att se att det som ligger under är en enda längtan efter egen vinning. Det är varken konstigt eller skamligt — det är i grund och botten överlevnadsinstinkten som driver inte bara människan, utan varenda levande organism i hela existensen. Felen uppstår när man inte från början erkänner och räknar in denna helt grundläggande drift. Och det har mig veterligt ingen nånsin gjort, utan man låtsas att folk ska ändra sig bara de får känna på hur bra det nya systemet är — vilket det än må vara — eller att alla är jättelyckliga även om det är en lycka som är påklistrad med hot och skrämseltaktik.
Den som säger sig vilja fördela de besuttnas tillgångar bland de sämre bemedlade måste ju erkänna att hen begriper att de besuttna kommer att bli förbannade (exempel: vi som känner många som utan att skämmas och utan att vara sjuka lever på bidrag, och som blir vansinniga på att behöva försörja drönarna), och den som säger sig vilja bedriva vårdverksamhet i vinstsyfte måste ju medge redan från början att vi alla ju måste begripa att det kommer att göras nedskärningar som drabbar de värnlösa (exempel finns i din egen text). Allt annat är amsagor, snuttefiltar åt folket.
Är det överflödigt att tillägga att jag inte tror på nåt system över huvud taget?
Ja, naivitet kan vara grunden till mycket elände. De som från början trodde att det skulle bli så bra är ju inte onda personer, tvärtom. Många såg framför sig hur engagerad personal skulle få mer att säga till om, hur mysiga små enheter med bästa tänkbara förhållanden skulle blomstra medan de sämre alternativen skulle försvinna. Personalkooperativ med välutbildade empatiska personer skulle bli viktiga inslag i vårdlandskapet.
Och sådana finns och har funnits, men tiden går och eldsjälarna går i pension och någon tapper kämpe finns kvar, men man lockas till sist att sälja till en större enhet som ser ut att kunna garantera verksamhetens fortlevnad. Men som ofta inte kan det och säljer vidare.
Utomlands skakar man på huvudet åt vår naivitet. ”Ni delar ju ut sedelpressar!” Jag tror inget annat land har infört förändringar av det här slaget så snabbt och ogenomtänkt som Sverige. I den mån privata verksamheter finansieras med offentliga medel i andra länder omgärdas de av en rad begränsningar, t.ex. hur man får handskas med vinsterna. Vi blir lätt lite extrema i vårt land, konstigt nog, i detta ”Landet Lagom”.
Man kan bli deprimerad för mindre.
Och det enda argument jag nuförtiden hör från de som vurmar för privatiseringarna är: Ja, men den offentliga omsorgen är inte heller så bra.
Inte mycket till argument.
Det verkar framförallt vara ett storstadsproblem, men det gör ju inte saken bättre. Och lösningarna kan ju knappast vara att flytta ansvaret (”ansvaret”) till dem som har sämst möjligheter att påverka sin situation. Mer gemensamt ansvar för det vi beslutar att finansiera gemensamt verkar vara en bättre väg att gå.
Ja, egentligen borde man ju engagera sig lite. I ungdomen var jag lidelsefullt aktiv i en ideologisk rörelse (inte inom partipolitiken dock) och backade inte för nånting, varken parlamentariska eller lätt oparlamentariska åtgärder. Vad hände med allt det?
(Retorisk fråga: jag vet mycket väl vad som hände. Det blev för mig som för de flesta andra som lägger av: ivern förbyttes i besvikelse över de alltför blygsamma, eller helt uteblivna, framstegen. Man tappar orken helt enkelt. Trots att man som vuxen vet att Rom varken byggdes eller renoverades på en dag är det inte så lätt att ge sig på’t igen.)
Det där med ”eftertankens kranka blekhet” är nog inte så dumt ibland. Det finns ett revolutionsromantiskt uttryck som ofta citerades på 70-talet, som jag aldrig riktigt kunde förlika mig med: ”You can’t make an omelet without breaking the eggs.”
Jag tror att den något förtalade byråkratin och utredningsväsendet kanske var rätt bra ibland. Förändringar tänktes igenom, förslag prövades, remitterades, vägdes och reviderades i god reformistisk anda. I stället för att fixa alla misstag i efterhand lyckades man undvika många av dem genom att tänka igenom i förväg.
Ja, även om det inte är nån ideologisk riktning så är det en väldigt bra metod att tillämpas i de flesta läger och lägen. Förutseendets friska äppelkinder-partiet, nån?