Med anledning av Arkivens dag i lördags, med tema Konst, blev jag alltså lite ambitiös och fördjupade mig i lådor, hyllor och mappar som jag inte ägnat något intresse de senaste tjugo åren, eller så.
Den här pastellskissen av mitt barndomshems dass var jag mycket missnöjd med. Gustafssons hus till vänster är för lågt och långt. Men det som störde mig mest var vägen upp till dasset. Den ser ju ut att sluta i porten som man hämtar ut växtnäringen ur, vid den stora, breda dubbeldörren. Vägen borde dela sig så att en stig går till höger och en till vänster. Och blåsippsbladen då, som ser ut som en gubbe som tittar upp ur marken!
Så jag lade dass-skissen, tillsammans med mycket annat som jag var missnöjd med, i några papperskassar som jag ställde i pannrummet med stränga order till min far att elda upp rubbet, UTAN att rota igenom kassarna först. Trodde jag ens själv på det projektet?
Eftersom vårt barndomshem var en f.d. skola bestod dasset av flera avdelningar. Till höger låg först ett litet lärarinnedass, sedan ett med sex (eller åtta?) hål för kvinnliga elever och så längst bort ett lärardass igen. Till vänster ytterligare ett lyxigt tvåhålsdass (eller etthåls?) och sedan någon slags killtoa, en stor en, som jag inte riktigt minns hur den såg ut. Och vad fanns längst bort på vänstra hörnet? Ytterligare ett tvåhåls?
Det man ser på bild är alltså kortsidan av den pampiga byggnaden som kan ha varit sammanlagt kanske 30 kvadratmeter, med stora vädringsanordningar på taket. Tre dörrar på varje långsida. Och inte ett enda fotografi finns det, såvitt jag vet. Visst är det sorgligt?
UPPDATERING:
här har jag hittat ett foto av huset som hörde till dasset – eller om det var tvärtom. Horndals skola byggdes på 1880-talet och blev snickeriverkstad och bostad kring 1940. Fotot är enligt sakkunniga taget före 1905, eftersom flaggan är en unionsflagga, alltså före unionsupplösningen med Norge. Svårt att se, tycker jag, som dessutom misstänker att man kanske körde med den gamla flaggan ett tag till även efter 1905. Men första årtiondet på 1900-talet är det nog.
Gott att din pappa inte eldade upp din teckning! Jag minns inte dasset, men väl det stora huset – med, i min minnesfantasi, många stora och spännande rum.
Jo det var stort. Måste försöka få tag i ritningar för att kolla om det verkligen var 20×20 meter, dvs 400 kvadratmeter per våningsplan. I alla fall fyra stora lägenheter på övervåningen, en jättelik vind. Snickarverkstad på bottenplanet. Måste leta upp ett foto…
Finns det inte ett foto på mamma när hon kommer från dasset? Tveksam om dasset kom med i bilden, det var ju hon som var motivet.
Det jag minns bäst av dasset var stigen dit och daggvåta grässtån mot benen och nattlinnet. Vintrarna har jag förträngt. Och en sommarmorgon satt det en ung man på bänken vid knuten. Han frågade efter dig och jag var ytterligt generad i mitt nattlinne. Han gjorde så småningom karriär i bankvärlden har jag för mig.
Minns inget sådant foto, men det vore kul om det fanns. Inte bara för dasset, då.
Den unge mannen gick ett mycket sorgligare öde till mötes. Han deltog i de svenska trupperna i Kongo och omkom där i en bilolycka.
Jag har hört talas om att balkongen var större från början, är det den man ser spår av på fasaden?
Oj, den var ju jättestor som den var, den där balkongen. Men visst finns det märken på fasaden som man undrar över. Och dessutom borde de ju ha klämt in fönster – eller i alla fall blindfönster – på bottenvåningen bredvid verandan annars?
Fin målning. Jag tycker om färgerna, speciellt snöns. Jag ser gubben, fast det var kanske det du inte ville…;)
Jag önskar jag också kunde rita och måla, men det kan jag tyvärr inte.
Men det kan du ju, alla kan! Allvarligt. Jag har vikarierat som bildlärare och det var kul att se att alla, faktiskt ALLA hade något de kunde bli bra på. Så det är bara att sätta igång. När den beiga är klar, t.ex.
Det är helt ljuvliga färger i bilden, ingen bryr väl sig om väg eller blåbärsris. Man upplever ju marsvintern med alla sinnen och att våren är på väg. Den förtjänar att ramas in och hängas upp tycker
Ingrid
Men. Vad gulliga ni är. Här visar jag upp ett misslyckat alster och får beröm. Eftersom det är ett kulturhistoriskt dokument – enda bevarade bilden av detta pampiga dass – får den bli kvar. Kanske skulle kunna hänga upp den på det nuvarande lilla dasset? Oss dass emellan, så att säga.
Var det inte till Tobakstäppan man kom om man fortsatte förbi dass på en smal liten gångstig. Jag har för mig att M o G och L och A-K och G och jag gjorde en utflykt dit och klättrade på gammalt hässjevirke. Månntro?
Javisst. Förbi dasset, sedan ganska snart till höger, en slingrande stig som passerade Stenslottet och sedan kom fram till Tobakstäppan. Kanske en gärdsgård, men annars fanns det gamla hässjevirket om man vek av till vänster före dasset och fortsatte lite bortom Gustafssons.
Det användes aldrig till hässjor utan stod där för att man vid behov skulle kunna bygga vassa anordningar för att hindra fiendeflyg att landa på åkrarna. Jajamensan, beredskapsandan satt i länge efter ww2.
Ja stenslottet som var så imponerande när jag var barn. Jag gick den där stigen för några år sedan (20?) och snubblade nästan på en liten stenhög. Och Tobakstäppan började växa igen och stora granskogen bakom var avverkad. Det var faktiskt en liten besvikelse, ibland är det nog bättre att bara minnas.
Ja, vad blir det kvar av en ljus, vacker glänta i mörka granskogen när skogen huggs ner? Känns nästan som en metafor, gäller bara att komma på för vad.
Vilket hus!. Och vilken fin teckning. Vad kul att ha lite kvar från de tider som var. Jag ska tipsa min vän som har jobbat på Horndels skola från 50-talet?!
Visst är det kul att det finns kvar! Jag blev ju ibland lite irriterad på min far som samlade på så mycket bråte. Nu blir jag i stället glad och tacksam över att han gjorde det, när jag hittar den där bråten.
Din kompis undervisade i så fall i den nya skolan, den som fortfarande är i bruk, eftersom all skolverksamhet försvann från Ängsbacksskolan (den på bild) på 40-talet. Men kanske gjorde hon utflykter till Tobakstäppan som Kicki skriver om här ovanför? Det gick bra att spela brännboll där, till exempel.
Okej! =)
Faktum är att jag faktiskt tror dig. Men det behövs kanske lite (mycket) träning.
Jag säger alltid till mina elever att alla kan lära sig matte, och jag är helt övertygad om att jag har rätt i det. De behöver bara få de rätta förutsättningarna, i vilket ingår att någon tror på att de kan. T ex deras lärare.
Så sant! Pedagogikens grundvalar: det går, du kan! Jag hade nog väldigt stöttande föräldrar som försåg mig med bra rit- & målarmaterial och uppmuntran.
Och som bildlärare gav jag mig inte förrän jag fått igång alla på något som funkade. Det är lite slitigt att individualisera så mycket, men det har man ju igen när alla elever håller på med något de tror på och gillar och hela bildsalen vibrerar av kreativitet. Oj, jag nästan ryser när jag tänker på det!
Hemkommen från konstig extrastämma i konstigt bolag, samt skojigt möte på Scandic Grand Central. Inte var dom så värst mycket bättre än övriga ställen. Och när betjäningen började diskutera om marängswiss skullle uttalas ”marängschvisch” eller ”marängsvajs” tyckte jag att det blev lite pinsamt. Men lite skoj också. Den blekfete hovmästarn avbröt snabbt och brutalt vår busvisslingstävling – så gör inte civiliserade människor, tycktes han mena.
Jo, detta med att komma igång att teckna. Kanske också måla lite. (Måla fasader på hus räknas inte). Jag tyckte att jag började få lite tid att tänka över vad jag ville göra som nästan pensionär. Och när jag hittade en teckningskurs för ett par tior på bokrean i våras så satte jag igång. Kvadrater, cirklar, skuggor och sådant elementärt.
Jag ritade lydigt på. Sen satte jag igång att göra lite roligare saker. En ölpava, en ölöppnare, ett ölglas. Lite såna grejer. Riktigt skoj. Tyvärr har sommaren och hösten fyllts av andra aktiviteter. Men jag ska nog på’t igen. Det är roligt.
Egentligen handlar det inte så mycket om att kunna rita som att kunna se. Jag hittar några häpnadsväckande porträtt som olika barn har ritat av släktingar. Väldigt likt, utan att vara särskilt välgjort. Fast bra. Så det är bara att hålla på.
PS: Man kan rita på sammanträden. Rita av folk, eller möbler eller minaralvattenflaskor. Det blir bra mycket roligare så.
Fin bild, tur den räddades:)
Jo, jag skickar en tacksamhetens tanke till min pappa då och då. Och jag har slutat irritera mig på de hekatomber av papper som han sparat.