Ur högarna med gamla affischer som fadren samlade på, har jag plockat ut tre favoriter från målarcirkeln Grifflarnas verksamhet. Den var verksam ett par årtionden från slutet av fyrtiotalet och det gick bra att delta även om man var minderårig.
Varje år på julskyltningssöndagen ordnades en utställning i NTO-lokalen där årets verk visades upp och en och annan tavla såldes. Det var ju spännande så klart, men också lite laddat och utsatt på något vis.
Jag debuterade i sjuårsåldern med en liten 
oljemålning som jag var väldigt nöjd med: ”Tre häxor”. Den föreställde tre häxor med brinnande hår (för det har ju häxor, eller hur?) som sprang utför en slänt, hand i hand. Tyvärr hittar jag inte just den målningen, men den såg ut ungefär så här. Jag var särskilt nöjd med att det slog gnistor om dem. Så kom vernissagepubliken. En snäll tant lade huvudet på sned och sa: ”Vilka fina höstträd!” Ja, ja, tänkte jag. Alla kan ju inte förstå sig på konst.
Känslan av övermod höll i sig några år, men självkritiken kom snart i kapp. Det ÄR svårt att veta vad man gjort, när man har det alldeles inpå sig. Skitbra eller uruselt? Det är därför jag är så förtjust i de här tre affischerna som visar frejdigheten, stoltheten och tvivlet. Den första och den sista är gjorda av konstnären Rune Bergström, som gick vidare från Grifflarna till Valands konsthögskola i Göteborg. Den mittersta är jag osäker på, men tror att det var någon annan Griffel som gjorde den.
Hej Karin!
De tre häxorna är fantastiskt fina! Tack för igår. :-)
Kram från Erika, f.d. affischbibliotekarie, KB
Hej Erika, nära släkting till Karin här.
Var du inblandad i den mycket underhållande och även vackra/intressanta utställningen ”I blickfånget”? Vi läste om den i DN och tyckte den verkade skoj. Dagen efter var vi där och när vi återvände till Karlskogas periferi hade vi en fin katalog med oss hem. Den kommer fortfarande fram och min favoritaffisch är den trevliga katten som påminner om Apotekarnes vatten. Där finns också den i andra sammanhang omtalade affischen med Ricky/Hoa-Hoa som spädbarnsförälder. DNs recensent tyckte att affischen med ”Konsumkorven ser dagen i dagsljus” var extra sevärd.
Hej Skogsgurra!
Nej, det var min kollega Olle Halldin som stod för utställningen I blickfånget, innan jag kom till KB. Jag har också den fina boken.
Jag katalogiserade en samling stumfilmsaffischer (sökbara i LIBRIS, med bilder, se http://www.kb.se :-) och sedan arbetade jag ett år med världens största privata affischsamling, Paul Lipschutz donation.
Apotekskatten är fin, liksom Hoa Hoa! Jag blir glad av affischer, både gamla och nya, det är oerhört spännande att tänka sig hur de växte fram i gaturummet och skapade ett eget tilltal i det offentliga.
Grattis till en trevlig syster – hon var här hemma hos mig på syjunta igår, vi läser hennes bok.
Bästa hälsningar,
Erika
Erika, du menar de där träden väl:-)
Och jättetack själv!
Hur fick hon det till träd? dom rör sig ju.
Hon var nog ingen stor konstkännare, den där tanten. Kanske trodde hon att träden lutade lite i blåsten och gnistorna är förstås löv som blåser omkring.
Det är ju en helt underbar tavla med häxorna! Hoppas du har den på väggen!
Jag måste kika runt mer här på din blogg, för nu blev jag nyfiken! Gillade det du skrev på min blogg om dina karaktärer, så nu måste jag ta reda på mer om dig och dem! :)
Först måste jag bara säga att jag såg din fråga på en blogg om varifrån The fat lady sings kommer ifrån. Jag vet faktiskt varifrån det kommer och då brinner jag av iver att få berättade det. Så är det att vara journalist, man vill alltid förmedla det man själv vet! ;)
Det fullständiga uttrycket är ”It ain’t over until the fat lady sings” och det kommer faktiskt ifrån operans värld. Under en operaföreställning sjungs det som vanligt hit och dit och dramatiska saker händer längs vägen. Men nästan alltid avslutas det med en storslagen final där operadivan sjunger för full hals. Eftersom operadivor, likt vår egen Birgit Nilsson, sällan är trådsmala utan istället har en generös kroppsvolym, har uttrycket kommit till. Först när den tjocka operadivan hur sjungit slutnumret är föreställningen slut och man får gå hem. :)
Hej Johanna och välkommen hit! Det är spännande att följa din blogg och tillkomsten av boken du håller på med. Mycket igenkänning! Jag slarvar med kategorimärkningen av mina inlägg här på min blogg, men om du kollar på ”skriva” kan det finnas lite om just det.
Tack för info om the fat lady. Jag föreställer mig en scen i någon film där familjen går på en operaföreställning och sonen (troligen) tröttnar och tjatar på att få gå hem, varvid fadern strängt påminner honom om vad som gäller: ”It ain’t over until the fat lady sings”. Fast då uppstår förstås frågan om det var en film och i så fall vilken.