Nej, jag kom inte iväg till något Arkivens 
dag- arrangemang i går, trots att temat var Konst. Inte ens till en föreläsning om offentlig konst i Gävle, där man kunde få veta lite mer om stadens näst mest kända landmärke – efter julbocken – det vill säga skulpturen ”Gudinna vid hyperboreiskt hav”.
Jag fastnade i det egna arkivet, i den del som med lite god vilja kan anses höra till konstområdet. I de innehållsrika gömmorna i f.d. föräldra-hemmet finns det mappar med skisser, påbörjade pannåer och halvfyllda ritblock. Vår far var oförmögen att slänga något.
Ha, här ska gallras, tänkte jag. I en mapp med handgjorda affischer hittade jag en rätt ointressant sak om en skoldans i Hedemora på 60-talet. Inget att spara. 
Men på baksidan fanns hyttan i Horndal som revs på 70-talet. Dessutom delar av Horndalsbyn, som numera är helt borta. En krafsig skiss, mystiskt perspektiv, konstiga proportioner på husen, men OK, den får väl vara kvar då.
Den här är det enda jag lyckades slänga. Jag vill minnas att det var någon sorts materialexperiment, där jag rev vanlig vaxkrita på rivjärn och sedan hettade upp med hjälp av strykjärn och bakplåtspapper över, så att kritan smälte lite grann. (Bilden kan klickas större så ser man hur det fungerar). Inget något odödligt mästerverk och nu ligger det i soptunnan.
Man kan förundras över de handtextade affischerna, ibland gjorda av mig, men flera av okänt ursprung. Pappa brukade gå runt och samla in dem efter evenemangen. Idag imponerar det kanske mest att man lade ner så mycket tid och omsorg på dem. 
Till vänster en skiss i blyerts och pastell till en affisch om en Vårsoaré. Sedan den färdiga affischen i akvarell och tusch, med märken efter häftstift i hörnen. Hur mycket tid tog detta, månne? Och tänk om det hade regnat på dem!
Polska dansare, ABF-studier, utflykter, målarcirkeln Grifflarnas utställningar, bygdeteater, midsommarfirande, allt i omsorgsfullt tecknade och textade affischer.
Och så hittade jag dasset! En pastellteckning av min barndoms pampiga dass, förmodligen den enda bild av det som överhuvudtaget existerar. För vem dokumenterar ett dass? Återkommer om det. Det får nog bli en arkivvecka det här.
Härligt Karin, härligt och gott att din pappa var som du, arkivarie! Kram
Samla och spara var nog pappas bästa gren. Ordnandet däremot… Men det innebär å andra sidan att man blir överraskad hela tiden.
Härligt att se! Den där affischen minns jag att jag tyckte om. Kan det vara 1952? Ser fram mot flera fynd.
Minns du den? Jag trodde de var ännu äldre, 40-tal eller så. Som vanligt är de odaterade, eftersom alla visste att det handlar om ”i år”. Eftersom både skiss och färdig affisch finns i arkivet förmodar jag att någon av föräldrarna gjort dem. Eller var sin, kanske?
Som sladdis är det lite intressant att ta del av eran barndom. Affischerna har jag aldrig sett vad jag minns men bilden med fetkritorna minns jag att det var lite protester kring, det var brandfarligt och vad jag minns så var det ett stearinljus du höll pappret över. I så fall kan man ju förstå protesterna. Men jag var i vanlig ordning imponerad.
Du har nog rätt i att det var eld inblandad. Jag försökte så här i efterhand rekonstruera metoden, men kände samtidigt att något inte riktigt stämde. Det är ju tveksamt om det ens fanns bakplåtspapper. Men baksidan är intakt. Inga sotmärken efter en ljuslåga. Kan jag ha lagt alstret på en plåtbricka och värmt upp? En plåtbricka på vedspisen?
Du ska nog plocka tillbaka det där alstret ur sophinken. Som alltid finns det dolda värden i allt man slänger. Därför har vi nu vinden så pass full att avlagringarna numera sker på salongen. Under pingisbordet. Nästa resurs blir väl översidan av pingisbordet…
Affischen med vårlökar minns jag tydligt. Jag tyckte att de där soaréerna var unkna tillställningar. Föga lockande. Så jag måste ha hunnit upp i åren så pass att jag gjorde egna bedömningar. Tror fortfarande tidigt femtiotal.
Men du också! Redaktörn sa samma sak när han läste att det var slängt. Sorry, endast en snabbutryckning till Horndal före soptunnans nästa tömning kan rädda detta konstverk till eftervärlden. Vi befinner oss åter i Stockholm, men för den lidelsefullt intresserade är det alltså mittersta soptunnan. Under fyra eller fem soppåsar.
Arbetat systematiskt och nästan lite vetenskapligt. Den tredje maj var en lördag år 1952. Tidigare eller senare är alldeles för många år bort för att det skulle vara rimliga alternativ. Måste ha varit 1952.
Imponerande och övertygande. Men eftersom jag var inne på 40-tal: hur mycket tidigare var 3 maj dessförinnan en lördag? 1800-tal?
Apropå datum har det blivit lite tokigt i morgon. Det var ju denna tisdag (alltså i morgon) som jag skulle träffa folk och diskutera den kommande konferensen om Bergslagsförfattare. Skulle behöva din och Hyttfogdens hjälp, men i morgon är jag på möte i någon av de norra förorterna och dessutom har jag lovat skjutsa ett gäng dit. Pass, alltså när det gäller träffen på Scandic. Men hälsa!
Veckodagsdatum förskjuts en enhet varje år. Så egentligen är det sju års periodicitet. Men så kommer skottåren in och stör. Så det blir lite hackigt med periodiciteten. Detta gör att lördagen den tredje maj förekom 1947 och 1958. Möjligen skulle det kunna vara 1947, men känns för tidigt.