Häromdagen hörde jag Håkan Sandvik prata om språk i programmet Tankar för dagen i radions P1. Han berättade om en familj i mellanöstern som han känner. Barnen kan många olika språk: engelska, franska, hebreiska, arabiska, men har egentligen inte något modersmål. När de blir osams tryter orden och de börjar slåss, i brist på bättre sätt att uttrycka starka känslor.
Samma sak har Theo Kallifatides formulerat så här:
”Språklösheten har mycket dåligt ölsinne.”
Det är alldeles sant och riktigt, men ett aldrig så välutvecklat språk är ändå ingen garanti mot slagsmål eller värre. Språket lånar sig till lite av varje, ”följer sanningen och lögnen lika villigt”, som Artur Lundkvist konstaterar i den här dikten:
I begynnelsen var inte ordet det uppstod sent och mödosamt. Ordet är en ren människoskapelse släktets stora ansträngning efter att ha uppstigit ur vattnet och tämjt elden Ordet är spegeln som låter oss betrakta de yttre tingen inom oss och de inre tingen utanför oss ordet både tjänar verkligheten och härskar över den ordet följer sanningen och lögnen lika villigt ordet är fritt och ordet är fånget, är skyddande hölje och dödande vapen
