Tyget på soffans ryggkuddar var bortom solkigt, det var bara (nåja) att sprätta av, tvätta och sy dit igen. När jag fått av tyget från den stabila stommen var det uppenbart att det inte skulle gå att tvätta det utan förebyggande åtgärder. Jag suckade och konstaterade att kanterna måste kastas.
– Kastas, sade redaktörn förbryllat, skulle du inte tvätta tyget?
– Jo, men det går ju inte om jag inte kastar kanterna först.
– Du menar klippa bort och slänga?
Då insåg jag att ordet kasta, som syterm, inte ingår i redaktörns annars rikhaltiga vokabulär, så jag frågade om det möjligen var så att han skolkat från syslöjden. Nej, det haddes ingen syslöjd för pojkar överhuvudtaget under hans skolgång. Jag förklarade att trådarna i tyget måste fixeras så att de inte lossnar i tvätten. Redaktörn invände att det väl är att fålla tyget. Nej fålla är att vika in… och så vidare.
– Så det där kastandet är egentligen bara till för tvättandet?
Ja, jo, så har jag väl inte sett det, men i det här fallet stämmer det ju. Tyget har suttit okastat på det där ryggkuddarna sedan – sedan tidernas begynnelse och det har gått bra. Tills nu då.
Nykastat ylletyg.
Men så sött – det påminner mig om att jag- som redaktören ifråga – hade en väldigt könssegregerad undervisning, pojkarna hade träslöjd, flickorna syslöjd. Jag svettades över ett gigantiskt handsytt örngott och en handfållad linnehandduk broderad med mina initialer (handduken håller än!)
Jag har ett präktigt bomullslinne med virkad spetskant från slöjden. Helt oanvänt…
Du kan inte ana hur många skämt vi haft här på sätergläntan som handlar om att kasta plagg och tappa trägrejer…
Hade jag inte varit snickardotter hade jag nog inte färstått det där med tappade träsaker. För träslöjd fick vi ju inte ha, vi tjejer och i snickarverkstan var det bara i ytbehandlingsrummet som kvinnor och barn fick jobba/vistas.
För att inte tala om att välta vägar och den finska nationaldagen..
Verkmästarns favoritskämt. ’Dög det åt gamla ingenjörn så duger det åt nya’
Finska nationaldagen? Jag tror den sammanfaller med redaktörns födelsedag, men det är väl inget att skämta om?
Som du vet så vill vårt östra broderfolk ibland ’rispa lite’ och ibland gå lite djupare. Det är därför som det urgamla verkmästarskämtet om skärtorsdagen kommit till.
Nästa gång du kastar ylletyg i den grovleken kan du köra tätare zickzack men lika bred, det ser lite äventyrligt ut.
Det var verkligt skönt att få ett sakkunnigt utlåtande, Kicki! Jag tyckte exakt detsamma, men kunde inte tro att jag visste något om det här. Hmm.. jag kanske inte är så okunnig andå.. Kypert och tuskaft och sånt…
Fast tyget överlevde tvätten utan att fransa sig, vilket var tur, eftersom det krympte bortåt en decimeter på längden. Bilden är något missvisande – ungefär skala 1:5 och det kanske förändrar bedömningen? Men om den pinsamma sanningen absolut ska fram, så sydde jag rätt långa grunda stygn för jag hoppades slippa byta undertråd och det slapp jag!
Innan jag kom fram till bloggen fick mig rubriken att tänka på att tyget på något sätt ersatt en kub, men jag förstod inte vart det skulle barka.
Jo, det är inte utan att jag kände mig lite som Julius Caesar vid Rubicon när jag kastade tyget i tvättmaskinen, därav rubriken, egentligen. Det kunde ju ha blivit en enda härva av trassliga trådar i stället för ett ett par användbara tygstycken. Jag var lika obeslutsam, lika oviss på utgången. Den vanliga tolkningen är ju att Caesar beslutsamt sade att ”nu är tärningen kastad” (alea iacta est) när han gav sig över den flod som han inte fick korsa. Men det finns andra tolkningar. Alea var också namnet på ett brädspel med flera tärningar och han kanske menade ”spelet har börjat”, ett spel med mycket oviss utgång. Så kändes det och jag funderade på om jag hade något annat lämpligt tyg liggande som jag kunde ta till i stället om det skulle behövas. Fast det behövdes inte.