Att planka är sååå förlegat har jag förstått, så otroligt förr i tiden, maj, ungefär, eller kanske april. Nu ugglar man. De som har utveckla plankandet till en skön konst står där idag – eller ligger, snarare – med lång näsa. Det gäller alltså inte verbet ”planka” i sin ursprungliga betydelse, att klättra över ett plank för att 
komma in gratis eller hoppa över tunnelbanespärren, eller simma till Skeppsholms-festivalen, mm. Nej, när man plankar ligger man på något smalt, gärna lite farligt placerat, som ett broräcke och blir fotograferad. Och sen då, undrar ni. Vad gör man sen? Nja, ingenting. Man går väl ner igen, skulle jag tro, efter genomförd plankning. Gjorde man förr i tiden.
Men idag är det alltså uggling som gäller och det är ungefär samma sak, men nu sitter man på huk i stället och försöker likna en uggla så mycket man bara orkar, ovanpå kylskåpet, på en buddastaty, på en sten under vattnet eller på skrivbordet på jobbet. Här finns några exempel på knasiga ugglingar. Och som ni kanske anar är månadens nyord enligt Språkrådet att uggla.
Men ’ollning’ kan jag inte minnas att Språkrådet (eller dåvarande Svenska språknämnden) tog upp. Ollning var annars en populär aktivitet i stora delar av landet för några decennier sedan. Kockums stora bockkran var ett av de hetaste objekten och det var nära panik när den skulle monteras ner och skeppas till Sydkorea. Den som inte ollat då var förlorad.
Jo språkrådet missar ett och annat, så är det ju och det där fenomenet har de förbigått med tystnad, såvitt jag kan se. Det lär var dock ha varit populärt inom vissa kyrkliga kretsar där man inte gillade kvinnliga präster. När nyanställda kvinnliga präster kom till sin arbetsplats kunde de mötas av post-it-lappar som noggrant angav vilka platser som åtgärdats av de manliga kollegerna.
Kan det ha varit så fenomenet ursprungligen uppstod? Svårt att förstå annars. Som alltid behövs mera forskning.