Sista dagen på bokmässan i Nairobi – i går – fick jag syn på en person som stod och hängde utanför ett tält med Nina Jaribus bok i handen. Jag undrade vem han var.
Och hej och hå, ser man på, det var den
nyanlände amerikanske kulturattachén, Raymond Stephens. Jag frågade naturligtvis hur det kom sig att han fastnade för just den boken och han sade att det var för att den matchade hans jacka så bra. Rätt blå nyans, the right Hue of blue. Fast sedan lade han till att han läst baksidan om en blåögd västerlänning som anländer i Kenya och hamnar i knipa. ”Kan ju vara bra att veta hur det kan gå…”
Nina Jaribu visar sig vara en lyckad pseudonym i Kenya. Hemma i Sverige tycker de flesta att det ser ut som ett afrikanskt namn i största allmänhet. I Kenya fattar man att det är swahili och egentligen borde skrivas ”ninajaribu”, som betyder ”jag försöker”. Det är lätt att lägga på minnet och numera är jag van att kallas Nina och att bli presenterad i olika sammanhang med mitt swahilinamn.
Och så ett par alls icke arrangerade foton från bokmässans boklådor.
