Plankning är förlegat, nu är det uggling
som gäller, skrev jag i går. Den alltid lika uppdaterade skrattande språkpolisen har upptäckt nästa trend. Hon länkar till en webbplats som visar det allra senaste, med den här bilden på”sculling”. På svenska blir det väl skallning, antar jag. Så nu är det bara att glömma plankandet och ugglandet och leta upp lämpligt objekt för sculling. Och kanske tipsa Språkrådet? Eller kanske inte. Egentligen gillar jag inte att vanliga användbara ord – planka, uggla och skalla – får en helt ny och mycket mer begränsad innebörd. Kanske bäst att ignorera trenderna och fortsätta att planka på tunnelbanan, sitta och uggla på landet och skalla levande personer, dock endast i självförsvar.
Bildtext: SCULLING because planking and owling are so outdated..
Man blir lätt lite andfådd. Jag frågar mig vari det eventuella värdet att ständigt hålla reda på det senaste i ord och uttryck ligger. Är det nån slags tävling? Ganska nollåttigt om du frågar mig. Är det ett sätt för Språkrådet att motivera sin existens?
Just sculling (döskallning?) var det Den skrattande språkpolisen som länkade till. Hon gjorde det under rubriken ”Tramstips” vilken kanske kan vara en ledtråd. Men när det gäller Språkrådet blir jag fundersam ibland, eftersom deras ”månadens nyord” ibland kan vara lite sökt. Som som september månads nyord, snabbt förbisurrande flugor där folk gör knäppa saker för att lägga ut foton på nätet. Tacka vet jag de beresta trädgårdstomtarna.
Tomtarna? Låter avlägset bekant. Var det dom som skickade vykort från olika ställen runt Jorden?
Ja just de där kringresande tomtekorrespondenterna menar jag. Jag tror att grejen var/är att de skickar en bild på sig själva från de olika miljöer de besökte. Förmodligen håller de fortfarande på.
Låter som vanliga turister på den tiden det fanns Polaroidkameror? Lite som Stig-Helmer.
Han ska tydligen göra en ny film. Nu med en yngre förmåga. SvD:s bild blev som den blev – eller snarare bildtexten.
Fast det är riktiga trädgårdstomtar. I filmen Amelie från Montmartre finns det en sådan där kringresande tomte.
Äh, sånt där trams kan ni hållas med i stan. Här ute i skogsbrynet har vi fullt upp med att överleva, dvs koka sylt och torka frukt och sylta gurka och tomater och väva mattor och sticka raggsockor och bära in ved och hoppas att det räcker och att solvärmen ska hjälpa till och att vi överlever till nässlorna kommer. Och glöm inte att ta granbarr i vinter, de innehåller tre gånger så mycket c-vitamin som apelsiner. Muminmamman hade rätt.
Även här är det skördetider. Jag har identifierat det där självsådda äppelträdet längst bort på Tvåbotomten: Gyllenkroks astrakan, minsann! Måste göras kompott av bums, eftersom perioden mellan mognad och ”bäst före” är ungefär en halvtimme.
Jo, Horndal och Granbergsdal är ju väldigt mycket stad. Kan förresten meddela att dörren är ihopknackad, kompletterad med lister och till och med målad. Så nu får vi hämta granbarren aktivt. Tidigare blåste dom in genom dörren.
Dom är allt väldigt torra. Tips?
Jag tror de föreslog te i den fina boken Svenska träd. Visste inte att det var iså intressant med träd förrän jag hittade den boken.
Te! På småsmå björklöv*! Det är grejer!
Men om jag minns rätt så var det ju livsfarligt att utsätta C-vitamin för värme. Det var i alla fall vad skolbespisningsfurstinnan påstod.
Nä – ska det vara kärva tag så ska det vara – antingen tuggar man dom torra barren au naturel eller också får det vara. Om det ska vara.
*Lägg märke till att jag undviker att nämna smågnagare och deras yttre hörselorgan.
Vi har nog missat årets granbarrsäsong är jag rädd. Man ska ta de späda granskotten vid samma tidpunkt som när björklöven har optimal björkbladstestorlek*. De granskott som man inte orkar äta upp direkt lägger man i frysen för att tugga på när vinterstormarna yr runt knuten.
*SG, vi uppskattar att du har floskeleliminatorn påkopplad.