Yusef Komunakaa
Hemkommen från bokmässan får jag frågan vad som var allra bäst. Från bokmässan i Nairobi, alltså, den som slutade i söndags.
Det är ju nästan omöjligt att svara på den frågan. Intensiteten i diskussionerna? Den koncentrerade stämningen i det stora mässtältet när Yusef Komunyakaa läste sina dikter med amerikansk sydstatskänsla eller om kriget i Vietnam? Muthoni Garlands uppläsning av kvinnors minnen från Mau-Mau-tiden?
Nej, det går nog inte att jämföra alla de olika starka intrycken inbördes, men de bilder som jag kommer att bära med mig handlar om alla uppsluppna, förtätade och intensiva stunder i de olika tälten på mässans område som var reserverat för barn och ungdomar. Berättartraditionen är stark i Kenya och med på mässan var studenter på universitetets berättarlinje. Alla workshops om ”storytelling” var välbesökta, både för vuxna och för barn och ungdomar. Så här kunde det se ut.
Vilken fin bild både på författaren och på barnen, jag undrar vad killen i lila väst längst bak gör, han lyssnar inte som de andra barnen?
Ja, vad sjutton gör den där lilla killen längst bak. Jag har försökt att förstora upp bilden, men det är ändå svårt att se. Klicka på någon av de andra bilderna och ”vandra” i sidled hittar du uppförstoringen. Jag har inte kommit på ännu hur man lägger in bildlänkar i kommentarerna. Vet du?
Nä, det funkar visst inte. Lägger upp den bilden separat.
Han läser, det är ju bokmässa.
Nu lyckades jag lägga till bilden, men man måste klicka på ”barnbilden” först sedan sidledes till ”vad gör han”. Och det är fortfarande lite mystiskt. Han sitter med något som ser ut som en genomskinlig plastskiva. Eller något spel?
Kanske ett litet spel? En självständig kille som inte tyckte det var lika roligt som dom andra.