Oj då. I en av bokmässans boklådor hittar jag en liten bok om hur man ska skriva om Afrika. How to write about Africa heter den och är skriven av Binyavanga Wainaina. Den borde ju Nina Jaribu ha läst innan jag satte igång att skriva Hue of Blue om den där Karl och hans äventyr i Kenya. Här är ett axplock:
Man bör lämpligen behandla Afrika som om det vore ett enda land. Hett och dammigt, böljande landskap, långa magra afrikaner. Eller hett och fuktigt med små invånare som äter primater. Förlora dig inte i detaljer. Afrika är stort, mer än femtio länder och bortåt en miljard människor. Håll det hela ospecifikt och romantiskt. Betona hur mycket du älskar Afrika. Det är den enda kontinent man brukar älska. Ta tillvara det!
Dina afrikanska karaktärer kan vara nakna krigare, lojalt tjänstefolk och gamla visa eremiter. Eller korrupta politiker, okunniga polygama turistguider och prostituerade som du legat med. Det Moderna Afrika är en fet man som stjäl och jobbar med visumansökningar och som vägrar ge arbetstillstånd till kvalificerade västerlänningar som verkligen bryr sig om Afrika.
Det är också bra med en svältande kvinna: ingen 
bakgrund, ingen framtid, ingen dialog, men hon kan få berättar om sina (outsägliga) lidanden. Vidare bör det finnas en stor och moderlig kvinna med ett bullrande skratt, som tar sig an dig. Du kan kalla henne Mama. Alla dessa personer ska finnas runt huvudpersonen, för att få honom att se bra ut. Han tar hand om dem på olika sätt och han har Sett Döden. Din hjälte är du själv (om det är ett reportage) eller en vacker, tragisk aristokrat/ artist som nu ägnar sig åt att rädda djur.
Onda västerlänningar bör vara någon Tory- ministers barn, eller boer, eller anställd vid världsbanken. Apropå exploatering bör indiska affärsmän och kineser nämnas. Men Afrikas elände beror på västerlandet. Var inte för specifik. Kom ihåg: breda penseldrag. Och inga lidande eller döda vita. Det är förbehållet afrikanerna.
Djuren är – till skillnad från afrikanerna – intressanta och sammansatta personligheter. Elefanterna är omtänksamma och goda feminister, eller vördnadsbjudande patriarker. Gorillorna också. Säg aldrig någonsin något negativt om en elefant eller gorilla.
Dina läsare kommer att bli besvikna om du inte säger något om det afrikanska ljuset. Och solnedgångarna. Det är ett måste. Himlen är alltid häpnadsväckande vid och det finns Stora Vidder. Du behöver också en nattklubb som heter Tropicana där tjuvskyttar, onda nyrika afrikaner, prostituerade och guerillakämpar brukar hänga.
Avsluta din bok med ett citat av Nelson Mandela. Regnbåge eller renässans. Because you care.
Hmmm… Nina Jaribu läste som sagt inte dessa förhållningsorder innan hon skrev sin bok, men hon klarar en granskning någorlunda helskinnad, tycker jag. Och det kan ju inte hjälpas: här finns stora vidder, fantastiska solnedgångar och omtänksamma elefanter. Det gör det.
Jag tycker det låter som om http://www.ketchupmamman.se skrivit den där boken, eller möjligen http://www.lotten.se
Från Vävmässan i Borås kan jag meddela att det var en rent afrikansk värme och glada trevliga kvinnor med garn i i huvudet. Härligt, men plånboken darrade hela tiden.
En av deras kenyanska motsvarigheter är det nog. Mycket underhållande och dessvärre inte så lite träffande.
Poängen med mässor är ju att man träffar likasinnade, men ibland undrar jag varför det är så få som vill prata om böcker på bokmässan i Göteborg. Det är som om det är lite pinsamt. Om böcker talar man från scenen, men inte på ”golvet”. Här är det läsa, skriva, berätta och tolka överallt hela tiden!
Den där verkar lika skojig som Drottningboken. Ta med ett ex hem. Skulle inte en motsvarande satir över hur man skriver om Europa för amerikaner kunna bli en storsäljare? Finns ju rätt många klichéer att välja mellan.
Låter som en bra manusidé. Sätt igång!