Mannen på bilden heter Bengt Berg. Med honom har jag en gås oplockad. Eller en hel massa gäss, hela kanadagåspopulationen norr om 
Dalälven, faktiskt. På 1930-talet planterade Bengt Berg in kanadagås i Blekinge. Varför, Bengt Berg, varför envisades du med detta projekt? Hade det inte varit nog att fridlysa havsörnen och kungsörnen, som du förtjänstfullt bidrog till. Och hade det kanske varit bättre att tillmötesgå dina krav på att ta bort det sloksvansade lejonet från riksvapnet och ersätta det med en kronhjort, som du ville? Då hade du kanske glömt bort den där dumma idén att importera kanadagåsen till Sverige.
Kanadagåsen spred sig över landet och passerade Dalälven någon gång på 1980-talet. Den är inte välkommen. Den skrämmer andra fåglar, bajsar ofattbara mängder, vanligtvis på badplatser och bryggor och beter sig ouppfostrat i största allmänhet. Jag brukar nöja mig med att schasa bort dem från bryggan innan det hinner bli alltför mycket spillning, men i sommar har det varit krig. Den gav sig på storlommen och då gick den för långt. En kväll hörde jag ett väldigt oväsen i buskarna nere vid sjön. Det var svårt att se vad det var, men en väldig silhuett tornade upp sig och det väste och fräste bland stenarna. Havsörn? Här?
Nej, det var två stora kanadagäss, med ett vingspann på vardera nästan två meter. De attackerade storlomfamiljen, som var på ett av sina sällsynta besök vid stranden!
Jag fick tag i ett par bambukäppar och gick till attack. Kanadagässen gav sig av i samlad trupp, mamman, pappan och raddan med ungar.
Lomfamiljen lommade också iväg och har inte vågat sig över till vår sida sedan dess. Jag beklagade mig för redaktörn över den exempellösa elakheten, att ge sig på storlommen på det där sättet.
”Tja” sade redaktörn, som inte riktigt delade min upprördhet ”den har ju ungar.”
”Jamen det har väl jag också och inte ger jag mig på storlommen för det!”
”Nä, men du ger dig på kanadagåsen.”
Ja, ni förstår. Det är ju omöjligt att få någon rätsida på sådana samtal. Och kanadagässen återvände, som om inget hänt. Jag jagade bort dem, gång på gång. Men så en dag gick gåskarlen till motattack. Mamman och ungarna simmade bort en bit, men pappan stod kvar 
på stranden med utbredda vingar och väste ilsket. Jag försökte göra likadant, bredde ut armarna och väste, med bambukäpparna i högsta beredskap. Gåsen vek inte en tum, men höjde rösten. Då fick jag syn på en liten unge som ramlat ner bakom en sten och inte kunde ta sig ut i vattnet. Så jag backade lite och sade att det var OK, den kunde väl få ta med sin unge då, om det var alldeles nödvändigt. Och sedan dess har den faktiskt inte återkommit.
Det lär ska vara bra kött, men när dom är lovliga så är dom betydligt skyggare än annars. Det berättade en jägare som jag bad avliva skitgässen som envisades att vara på samma strand som jag.
Jaktlicens kanske?
Äsch då, är det därför den blivit osynlig, för att den håller sig undan för jägare. Jag som trodde att det var min skräckinjagande uppsyn! Finns det kanadagåskött att köpa någonstans, månne? Vore intressant att pröva. Men någon jägare blir det nog aldrig av mig.
Näädu, du är dålig på att vara skräckinjagande, tiiiger tiiiger.
Jag kan meddela att kanadagås ska skjutas ung. Gammal gås är segare än ett par gummistövlar!
Första gången detta upptäcktes var när maken skulle bjuda på en stor gås, ety vi var ju familjen och mina föräldrar. Den till-lagades och befanns seg. Den hanterades ytterligare har jag för mig, men förblev seg. Den förvandlades till små små tärningar till pytt och de var ena sega rackare de med, men då kunde man ju nästan svälja otuggat.
Så min rekommendation är ung gås. Men gärna många många många (för att inte bli så många nästa år …)
Tyvärr har de god koll på kalendern …
Att köra bort lommen! Där går gränsen! Eller strax innan faktiskt.
Storlommen hör till mina barndomsminnen.
Om de inte ens är goda, de där elakingarna, får man väl sortera in dem i kategorin onödiga varelser, tillsammans med fästingarna.
Njae, det vet jag inte om jag sade. Jag sade att gammal gås ska man låta bli, men unggås kan man äta och det smakar … tja … gås?
Men det har aldrig serverats som mårtensmiddag här med svartsås och hela baletten. Bara som vinkokt och det tycker jag inte om vare sig det är fågel eller hare.
Sorry, jag hoppade över några tankeled där: inte sjutton ser jag om det är en ungdom eller åldring jag har att göra med när det gäller gäss och då kan jag ge mig sjutton på att det blir en seg rackare och då känns det dumt att chansa. Ser mig själv i gåsbutiken: ”Den är väl ung, hoppas jag?” Gåshandlarn: ”Jajamen damen, se bara vilka fina fjädrar!” (Eller är dom kanske plockade i butiken – det vore nog det bästa.) Och om man sedan tillagar något svårtuggat av den, måste det ju vara något fel på min tillagning. Känns som ett riskabelt projekt.