Det där lilla stängmojängen för dörrar visar sig ha 
oanat många förgreningar. På beskrivarbloggen fick jag syn på ordet närvel, som kändes bekant. Visst, så heter den ju, den där lilla knubbiga träbiten som man vrider ett halvt varv för att hålla till en dörr eller lucka! Så jag skrev ett inlägg om Närvel, värvel, härvel… Kommentarerna ledde mig vidare till Stribergs station som skrivit om trädbiten tidigare men där heter den knarvel.
…vilket ledde vidare till en sida i USA där David Downing skrivit om ordet knarvel, som han förmodar kommer från Sverige. Han gillar det ordet högt och rent och sammanfattar sina känslor så här:
”Use the word knarvel, use it often, and use it proudly. Teach it to your children. Don’t let it die. Oh what a marvel, the simple knarvel!”
… och kommentarbåset förde sedan vidare till illustratören Iann Eklund Tinbäcks vackra blogg, med odlartips och fina illustrationer. Hennes gissning var ett ord som ”liknar körvel”.
Och nyss fick jag en kommentar från Byfånen: ”Stängmojen kan också heta ”knavel” eller ”knävel” vilket lär betyda liten (trä)pinne anbringad på tvären enligt SAOB.
Det gav ett nytt uppslag att kolla med gamle Hellquist (etymologisk ordbok från 1922). Där finns varken närvel, värvel eller knarvel, och då är det ju intressant att se om knavel/knävel fanns med. Och mycket riktigt, efter ett antal svordomar och okvädningsord kommer den egentliga betydelsen, kort tjockt trästycke:
Knävel (i svordomar till exempel Holof omkring 1600: Hwad siw twusende knefflar) motsvarar äldre danskans kneuffel i samma användning, identiskt med dansk dialekt knevel, tölp och norsk-danska knebel, slyngel; från lågtyska knävel, grobian, lymmel till exempel ’n knäwel van jung. Ur dylika fraser – en knävel till pojke – har användningen i svordomar uppkommit, varvid knävel brukats och uppfattats som en eufemism till djävul. Egentligen en överförd användning av medeltyskans knevel, kort och tjockt trästycke, kavle = medelhögtyskans och tyskans knebel, isländskans knefill, tvärstock. Jämför svensk dialekt knavel, stör stake, handtag lieskaftet; besläktat med knabb; men i övrigt av oviss härkomst./-/ Hit hör även skånska knävling, ett slags fordom bruklig karvstock, där 
medelst inskärningar olika förbrytelser mot byalagets stadgar utmärktes.
Så då har vi ju lite att välja på när vi behöver ett ord för den där stängmackapären på bod- och dassdörrar, vedlårsluckor och liknande: närvel, narvel, värvel, varvel, knärvel, knarvel, knävel och knavel. Samtliga kan nog också få ändelsen -il. Närvil tycker jag till exempel låter naturligare än närvel.
Sedan kan det kanske vara lite förvirrade, det där med lieskaft, som ju heter orv, men jag tror att Hellquist menar handtaget på lieskaftet.
Uppdatering den 27 augusti:
Fick just e-brev från upphovsmannen till ”Oh what a marvel, the simple knarvel!” och han konstaterar att ordet knarvel verkligen är på frammarsch. När han först googlade på det för åtta år sedan fick han en träff. I dag blir det ett par tusen, så kanske ordet ”knarvel” är på väg att bli en lika framgångsrik export som ABBA, menar brevskrivaren.
Alla träffar är kanske inte är riktigt knarvel-relaterade i den betydelse som jag använt, men lite kul är det att kolla. ”Knarvelns vänner” dyker upp, men också ett engelskt ord med betydelsen ”skitsnack”, eller något åt det hållet. En riktigt avfärdande replik sägs kunna ”cut through a lot of the knarvel.”
Knarvel är det ord som jag sedan barndomen förknippat med ett vridbart handtag på en (dass)-dörr. (karlskogamål). I något fall förekommer knarvel som en benämning på de på en sågbock uppstickande stöden som ska hålla det som ska sågas på plats.
En här i byn bosatt äldre herre gav en förklaring till att han aldrig kom sig för att fria till den utvalda. De satt på en sågbock och hade en knarvel mellan sig så han kunde inte komma tillräckligt nära fruntimret ifråga. Sa han fast det var nog som vanligt bara oföretagsamhet.
En ung fru ingift i byns stora släkt klagade en gång: ”Dom har så många konstiga saker som dom skratar åt när de träffas. Det räcker med att nån säger ´betskee´ så bryter det ut en hejdlös munterhet.” Fonetiskt borde det se ut ungefär så här
betsché e. Vad är nu detta? Det får bli den stora massans uppgift att ta reda på.
Här hos oss i huset finns det många betskeer.
Hmmm… betskee var svårt. Bet kanske det? Som i: Tog det skruv? Nej lite för långsökt. Eller: Bäst som skedde? Fast så många ’s’ brukar inte försvinna spårlöst. Och betoning på näst sista eet…nä, det blir pass på den ordgåtan för min del!
Det var ju en svårartad brist på kom-sig-för om man inte klarar att sträcka sig över en sågbocksknarvel.
Den där ”oh-what-a-marvel”-mannen anger att han hittat ordet knarvel i någon förteckning över dialektord från Karlskoga, så det stämmer ju bra med att det är ett hushållsord hos er.
Bästa hustru. Förlåt att jag lämnade dig hals över huvud med dörren hängande i stegen och inte inpassad under betskeen (som tips för dem som söker ordets mening).
Orv och knape vill jag minnas att det heter. Och då är knaparna de handtag som sitter på orvet.
Hoppsan, jag läste lite slarvigt och var på väg att kasta mig över telefonen för att ringa något nödnummer, när jag trodde att Hyttfogden hängde hals över huvud – och utan bettskena dessutom!
Fast i denna kommentar verkar även överdelen av dörrhålet ingå i betsken. Antingen har de låga dörrar i trakten eller så är de långa nog att nå opp och klia sig där ändå …
Eller så får den delen hänga med i beteckningen tillsammans med de lodräta delarna.
Knävel, äntligen känner jag igen det.
Kan det vara Mora-mål, knävel? Och varifrån har jag närvil, eller närvel, som känns barndomsbekant? Trodde det kanske var något från farmor, men det tror jag å andra sidan alltid när jag drar mig till minnes gamla dialektord.
Det är ju underbart så mycket möda en liten trämoj kan frambringa!
Jag tycker det verkar vara litelite släkt med knabe också, som i Wiener Sängerknaben (b och v är ju lite utbytbara nu och då).
Jag vet att jag för flera år sedan hörde på radio om, men inte resultatet, att de sökte grejer som fanns men som inte hette något. Ett exempel de hade var: en spiraltrappa som snurrar runt ett hål (inte sitter fast i en gemensam stolpaxel). Vad heter hålet?
Jag vet inte om hålet fick någon term eller vad det mer var för saker som inte hette något, men jag blev fascinerad över att att det faktiskt existerade saker som inte hade något namn.
Jag anar att det kan vara ”Språket” som var radioprogrammet.
En sådan här liten utflykt på jakt efter en knubbig trämoj är ju möjligt idag utan alltför mycket möda, tack vare nätet. Och visst är det är något visst med precisa benämningar. Om jag får tag i gamla instruktionsböcker för knuttimring, cementgjutning, vävning, eller vad som helst egentligen, läser jag det som poesi. Alla dessa ord som de insatta vet exakt vad de betyder!
Hålet i spiraltrappan… oj, det måste finnas ett namn även på det – kanske på arkitektjargong?
Knarvel igen! Det var lustigt. Ordlistan som David D och Jan Christersson hänvisar till är en förteckning av ord i karlskogamålet av lärarinnan Lovisa Pettersson-Karlsson.
I mitten av 1980-talet fick jag för mig att jag skulle ta och göra ett litet häfte med Lovisas dialektordsförråd och det häftet sålde vi i vår härvarande hyttebod och på hembygdsgården. Tyvärr är häftena slut på förlaget.
Skogsgurra lämna en ledtråd till betskee märkte ni det?
Är det månne denna?
http://www2.karlskoga.se/kulturhistoria/dialekt/dialektk.htm
Även här förekommer knarvel som handtag på lieskaft.
Men inte sjutton hjälpte Skogsgurras ledtråd! Under beskyddande täckning? Under betryggande skyddande lä? Nä, låter inte troligt!
Samtliga auktoriteter i Granbergsdal (en månghövdad skara – troligen ett tiotal personer) är överens om att det är överstycket på dörrkarmen som kallas betske(e). Den där folkloristen med skriften var ju lite utsocknes och inte helt informerad och definierade betydelsen lite olyckligt (fel, alltså).
Och att vi skulle ägna oss åt att klia ryggen mot dörrkarmsöverstycket är alldeles fel. Där passar Johan Olofs skrubbstock bättre.
Men luckan i resonemanget mellan dörrkarmsöverstycke och betske(e) kvarstår.
Knarvel
Ja det är den länken
men slå upp b och
ta bort ett e
på slutet.
Okej, det lodräta som formar ett dörrhål. Och mot detta kliade folk ryggen. Och därför kallas det betske.
Det finns ett litet glapp i argumentationen där för att min polett ska trilla ner. Mellan ryggen och betske alltså.
Här kommer en liten komplettering till de etymologiska spekulationerna:
BETTE
bitä, bita, bette osv., motsv. äldre danska bede, norska bite, isländska biti; jfr äfv. eng. bitt, beting, samt spanska bita, bjälke, beting. Ordet, som till sitt ursprung är identiskt med BETE, är bildadt till BITA i dess ursprungliga betydelse klyfva och betyder sålunda egentligen väl ngt tillyxadt, ngt tillhugget; i alla de nordiska dialekterna har bette emellertid i större eller mindre grad antagit betydelsen sammanhållande eller förenande tvärslå eller tvärbjälke.
SKE
Ske-, är släkt med latinets scind- (klyv-), grekiskans skhizo, tyskans scheiden, svenskans skilja och schism. Skida, ske-, etc betyder kluvet trästycke.
BETT-SKED
Dörrpost, dörrfoder (jfr sv. dial. betske, beteski m. fl. former). Tjufven hade vid inbrottet brutit merlan vthvr betskedh (dvs. bettskedet).
Men det som fortfarande saknas – och som blir svårt att få reda på eftersom man borde intervjua författaren till den där dialektordboken om det – är hur ryggskrubbandet kommer in i den språkhistoriska bilden. Och, som Skogsgurra påpekar, vill man skrubba ryggen är en bra skrubbstock det rätta redskapet.
Hm. Klyva+skilja och så blir det en öppning.
Ha! En klyvöppning! ;-)
Och så är det hisnande att ”bete” (som jag förstår det ängens mat till djuren som går på den) och ”något tillyxat” kan ha samband. Beta är ju att ”ta isär” gräset. Den övre delen försvinner in i munnen och den nedre står kvar.
Tänk vad ordens betydelse kan flyta iväg. Det är så jag tänker på det där med att kontinenterna Sydamerika och Afrika suttit ihop men nu inte gör det.
Ja, det är hisnande. Men den där varianten med bete och tillyxat är väl nästan bergådalbana? Med loop och skruv.
Så den samlade expertisen i Granbergsdal har fel? Ja, det är väl bara att foga sig. Men svårt är det.
Jag förutsätter att den grundliga etymologiska härledningen är ett originalarbete som pågått under natten?
Nej då, med ett tillräckligt vacklande språkbruk har alla rätt, även den samlade granbergsdalska expertisen. Min lilla sammanfattning anger bara de vanligaste och mest använda betydelserna.
Och äsch då, inte då, ingen nattlig forskningsmöda. Lite funderingar vid morgonfikat bara.