Som sagt, vad fort det går! Sommaren 2011 går i 
turbofart och det är inte bara jag som tycker det. Alla jag beklagar mig för instämmer: det går ovanligt fort i år. Desto viktigare att minnas vad sommaren innehållit. Att hoppa upp på en häst och rida barbacka var en av sommarens höjdpunkter.
Barbacka måste vara det bästa sättet att rida. Det kan ta tid att lära sig, särskilt om man inte har tillgång till egna hästar. Då går man tidigt på morgonen till en hage med hästar, beväpnad med ett par knäckebrödsbitar. Dem skrapar man mot varandra så att hästarna kommer fram till stättan.
När man bekantat sig tillräckligt – räkna med en sommar, minst! – klättrar man upp på hästryggen och så håller man 
sig kvar, bäst det går. Man lär sig av sina misstag och utan sadel och betsel är det bara att försöka komma överens med hästen så gott man kan. Det tar tid, men det ger goda resultat.
Om man så småningom får tillgång till betsel och tyglar känns det nästan som fusk.
Det är ett sätt att lära sig rida barbacka. Det finns andra, till exempel på Gotland där man kan rida barbacka på nordsvenska hästar av bästa sort. Man bokar tid får lite vägledning och så bär det iväg. Det intressanta är att så fort hästen började trava känns det som om man är tolv år på nytt. Samma slags häst, samma steg, samma känsla. Det är några år mellan de olika bilderna – ofattbart många egentligen – men det är väl med att rida barbacka som med att cykla. Har man en gång lärt sig sitter det där. Och det är ju mycket mera häst, jämfört med att rida med sadel!
Dom där bilderna! Jag tror att vi hade bra mycket roligare än dagens prylöversvämmade kids kan föreställa sig. Hästarna tillhörde Horndals Bruk och gick på den förberedda planen som skulle ta emot ytterligare slagg från järnverket. Under tiden blommade det upp en alldeles otrolig flora på området och där gick brukets hästar.
Ni tjejer hade tydligen lyckats få bra kontakt med hästskötarna. Fick till och med låna betsel! Vi hade det lite mera primitivt – gjorde grimma av livrem och snören.
Men vi red vildsint och när min häst tyckte att det fick vara nog så sprang han in under träden vid ån så att jag skrapades av. Ibland hängande i trädet och ibland på backen.
Dom där bilderna! Tar mig sextio år tillbaka – ungefär.
Visst är det fina bilder. Och hyttan finns med på första bilden! De där ritterna som skedde olovandes (med med primitiv grimma) förblev odokumenterade, av naturliga skäl. På bild nummer två har det gått några år och vi har bekantat oss med arrendatorns dotter som försett oss med tyglar. Men om du vill uppleva den där barbackakänslan igen kan jag förmedla adress till trevliga nordsvenska hästar på Gotland.
Synd att jag inte fick vara med, men vilken 12-åring vill släpa med sig en 4-åring på olovligheter? Jag har för mig att någon lyfte upp mig på arrendatorns ardenner (?), det var som att sitta på ett bord. Det är nog hela min ridkarriär.
Ja, det gjorde vi nog. Rädd att det var jag som var välvilligt(?) hjälpsam(??). Och liknelsen med att sitta på ett skrivbord är mycket träffande. Dom är breda. Nordsvenska kan man i alla fall få ner benen efter sidorna på.
Vilken epok det var, hästepoken. Hur många hästar stod det egentligen i arrendatorns stall – alltså brukets stall, som arrendatorn härskade över. Tjugo? Trettio? Till och med vagnshästar fanns det en gång i tiden. Och stallet sedan. Som ett slott! Lite kul att höra, på Gotland, att hästarna börjar komma till heders i jordbruket igen. ”Finns många sysslor”, sade min sageskvinna, ”där hästarna gör ett bättre jobb än traktorerna”.