Alla platser som någon vårdat, odlat och byggt innehåller så mycket laddning och liv. När de raseras försvinner en bit historia och möjligheten att återvända till barndomsminnen, stämningar och kontinuitet. Vårt barndomshem finns inte längre kvar, men det gör vår pappas, det som min farbror sedan tog över och förvandlade till en mönsterträdgård.
Därför är med stor tvekan som jag ger mig på förändringar på den där tomten, som vi nu vårdar så gott det går. Många stenar där barn jag lekt, och så. Men när det som en gång var ett stort potatisland hade utvecklats till ett lika poänglöst som igenväxt slyfält beslöts att detta nog var den rätta platsen för en bastu. Den gamla träbåten fick maka på sig och grodan som bor under båten flyttade med. Lekstugan fick stå kvar så länge. Sedan satte grävskopan igång.
Det blev ju inte så tokigt. Nu syns till och med en bit av den fina gamla slaggstensgrunden till farfars snickarverkstad, den som lades ner på 1940-talet. Men det var värst vad mycket vatten det sipprade ur slänten. ”Dränering”, föreslog jag. ”Nejdå, här rinner det undan ändå, behövs inte alls”, sade grävskopemännen och vem är då jag att ifrågasätta. Fast lite måste jag ju envisas: ”Hallandsåsen då?” De log, skakade på huvudet och påpekade på nytt att det lutar så bra att vattnet bara rinner undan. (Men bastun ska väl inte luta, tänkte jag, men kände på mig att den repliken skulle uppfattas som impertinent, eller nåt.)
Nästa vår stod bastun färdig och till hösten hade det rentav hunnit bli lite gräs framför. Akt 1 i det drama som vi nu kallar Nagorno Karabach slutade alltså lyckligt.
Men så hörde kommunen av sig till alla som bor runt sjön, med bestämda krav på förbättrad avloppsrening. Anläggningen från femtiotalet underkändes. Kommunala miljödamer kom och inspekterade, krafsade i jorden för att bedöma genomsläpplighet och annat, smakade på jorden (tror jag), såg bekymrade ut, men hittade till sist en lösning. Trekammarbrunn + markbädd var nog det enda raka.
Fortsättning följer…
Usch ja, fortsättning i evighet…
Men vi hoppas väl fortfarande på att dramat ska sluta lyckligt? Det gör vi väl!
Du har ju rätt i sak när du säger att ”Vårt barndomshem finns inte längre kvar” – och dessutom är vi ju också föräldralösa. Men ’hemmet’ var ju så mycket mer än själva huset. Det var hela området – från Rossberga via Fornby, Rosslandet upp till Valla ner mot Maskbo och flera andra platser som för mig fortfarande känns välgörande bekanta och trygga. Säkert samma skit där som överallt annars. Men det är något oförklarligt fint med hela området. Jag är tacksam att du har ’bitit dig fast’. Det har både jag och hyttfogden glädje av. Inte så ofta, medges. Men ovärderligt.
Jo, det där med tänket och lösningen – finns det så mycket annat att välja mellan? Dom visste nog rätt väl vad det skulle bli redan när dom stack iväg på dagens uppdrag.
Ja, barndomsdomänerna var verkligen vidsträckta. Undrar ibland om barn idag har så mycket frihet? En klar fördel för mig som dysdirektiker är i alla fall att här hittar jag, både i skogen, på berget och på sjön. Väldigt avkopplande, faktiskt. Välkomna!
Men menar du att de där kommunala damerna bara spelade teater när de satt på huk och konfererade. Nä, det har jag svårt att tro. De grunnade och slog fund och vände på tomtkartan många gånger innan vi kom överens om en lösning. Problemet var att det är så kort bit mellan huset och den sjö som ska skyddas från olämpliga utsläpp. Kanske brunnen och avloppet kunde byta plats? Nähä, inte det. Flytta undan sittplatsen på baksidan av huset? För kort i alla fall. Kanske var den lösning vi kom fram till självskriven, men då spelade de i alla fall bra teater.
Jag har suttit uppe hela natten och researchat. Här finns en bra sida http://www.borlange.se/templates/BlgPage____7637.aspx Det första förslaget – och det verkar vara det som det alltid blir – innehåller en slamavskiljare. ”Men det ska vi ju inte ha!” utropar du kanske. ”Jodu” säger jag. En slamavskiljare aka trekammarbrunn är precis vad ni ska ha.
Att dom satt och vände på tomtkartan beror nog på att dom var… va heter det nu… jo, dysdirektiker.
Lite teater kanske det var. Det var faktiskt en frekvent replik som lät väl inövad. Den ena damen böjde huvudet lätt bakåt när hon levererade den, den andra lade huvudet på sned: ”För vi vill ju vara rädda om vår fina sjö, eller hur?”
Tack för researchandet! Nu hoppas jag att det är en sådan där slamavskiljare vi har, för annars blir det väl att gräva upp alltihop igen. Ett nytt Nagorno Karabach, osäkert vilket i ordningen.