Att vila på en spade 2

Handgrävandet har ofta varit i fokus när statliga eller kommunala medel används för att bekämpa arbetslösheten, i alla fall förr. Vid nödhjälpsarbeten, beredskapsarbeten, AK-jobb och liknande satsningar, grävdes det en hel del.  Eller skyfflades. Som vid Flaten- badet som jag skrev om i förrgår.

Samma sak i USA. 1935 skapades Work Progress Administration, WPA. Under de åtta år som programmet fanns, använde man 11 miljarder dollar, engagerade 8,5 miljoner arbetslösa  och byggde hundratusentals kilometer väg, byggde eller reparerade 124 000 broar, 125 000 offentliga byggnader och mer än 8000 parker.

Precis som i Edvard Perssons Flatenvisa om ”hundra sätt att vila sig på spaden” ansågs de offentliga satsningarna vara ineffektiva. WPA uttyddes ”we poke along”, ”we piddle around” och liknande. De som jobbade inom WPA-projekten kallades ”shovel-leaners”, spad-lutare.

Det retade upp John Steinbeck som skrev i Monterey Herald:

“Näringslivet var helt fixerat vid idén att WPA-anställda inte gjorde något annat än lutade sig mot spadar hela tiden. Jag hade en farbror som var särskilt irriterad på det där spadlutandet. När han fnös åt min invändning att pauserna behövdes, slog jag vad med honom om fem dollar (som jag inte hade) att han inte skulle klara att skyffla sand i en kvart utan att ta en paus.

Han sade att en karl måste kunna göra ett ordenligt dagsverke och fick tag i en spade. Efter tre minuter var han röd i ansiktet, vid sex minuter vacklade han och före åtta minuter stoppade hans fru honom, för att rädda honom från hjärnblödning. Han sa aldrig något om spadlutande efter det.”

Det gör inte jag heller efter en intensiv gräv-sommar. Eller jo, det gör jag ju. Jag säger att man måste vila sig flitigt på spaden för att inte fara illa.