Hur det går med paradrabatten aka perennrabatten? Jodå, såhär ser den ut idag och för ett otränat öga kanske det inte är så märkvärdigt. Men för de besökare som i sorg eller förfäran vänt bort blicken de senaste åren, måste detta vara ett glädjebudskap: inga lönnplantor, inga nässlor och inga hallonsnår. Och kantskuret! Väldigt väl kantskuret, vill jag lova, för jag behövde jord och gräs på annat håll i trädgården. 
Det saknas rött, tycker ni kanske och det har ni rätt i. Studentnejlikorna är lite sena av sig och jag funderar på att plantera in några röda accenter som blommar tidigare på sommaren. Förslag? 
Eller ska man låta allt bli sommaräng, som strax bakom perennrabatten? Så här skulle det kunna se ut i stället. Den hädiska tanken slår mig emellanåt.
Men så vänder jag mig om och möter den blå
bergvallmons undrande blick. Jag vet ju att den inte klarar sig mot de härdigare prästkragarna och blåklockorna. För även om den kommer från Kaukasus berg behöver den mycket pyssel, väldränerad jord, vandrande halvskugga och mer näring än man skulle kunna tro.
Så för bergvallmons, dillpionens, trilliumens och löjtnantshärtats skull vill jag kämpa vidare med perennrabatten, även om jag just nu har annat för mig. Den har överlevt tjugo års vanvård, så jag är inte särskilt orolig för den.
Jag var på väg att förorda sommarängen då även mina ögon föll på din bergvallmo – förunderligt vacker – och så räknade du upp trillium, dillpion och löjtnantshjärta – så då var jag tillbaka i din paradrabatt!! Jobba på – när du hinner, har den klarat alla år av vanvård så klarar den sig ett tag till – kram Margareta – du visar oss så vackra bilder, Karin.
Tack Margareta – jo det lutar nog åt fortsatt paraderande. Dessutom kommer den där rabatten då och då med någon ny överraskning, någon akleja med en ovanlig färgkombination, eller så. Så den får finnas tills vidare.
Jag har precis kommit in efter en två timmars kamp i min lilla eftersatta paradrabatt. Nu syns det inte ovanför jord att den är alldeles proppfull med fräken. Förhoppningsvis syns det inte förrän till våren. Förhoppningsvis har jag tid och ork att rensa det till våren. Antagligen syns det väldigt mycket då att de fått frodas till nu i år. Jaja. Det tar vi då.
Jag lyckades upptäcka mina tre pionblad (två s k plantor) utan att de följde med i det allmäna ryckandet. Praktriddarsporren hukar bakom de ståtliga aklejorna.
Knepig rabatt det där.
Tulpaner och senare vallmo är ju rätt röda.
Aj då, fräken… Det är en ond växt och tråkig att ta bort, eftersom den bara går av när man drar. Jag gör som du, rycker av dem lite irriterat och tänker att vänta bara. Ni ska få! Sen.
PS Tulpaner har jag försökt och rådjuren är mycket tacksamma för det. De gillar bäst de späda knopparna, som de knipsar av någon vecka innan de skulle ha slagit ut.
Det är klart att studentnejlikor är sena, det är därför de heter som de gör. Om du vill ha rött så kanske vallmo kan vara något, men dom är lite svåra att hålla kvar på plats.
Jo, har funderat på vallmo. Skulle också kunna vara ett förstadium till en eventuell framtida omvandling till äng… Jag menar när jag blir nittio eller så och vill ta det lite lugnt.
Fint med ”Men så vänder jag mig om och möter den blåbergvallmons undrande blick.” Jag hade en liknande upplevelse i dag: Det var så varmt att till och med katten har tagit sig inomhus och orkade inte intressera sig för de snart flygfärdiga sädesärleungarna. Annat var det i morse. Då hade en av dem ramlat ner i spisfläkten. Katten mycket intresserad. Jag ägnade rätt mycket tid åt att skruva ner delar av köket och placera tillbaka ungen på dess rätta plats. Med mycket intresserad katt som åskådare. Det var rätt fint att bära ut ungen i handen till föräldrarna. Han bara tittade på mig och småpep lite. Kändes som en liten kompis. Hoppas att den får leva ett tag.
Bergvallmo och sädesärleungar har vissa likheter.
Den där fågelungeblicken är märklig. Som om den vet att man håller på att hjälpa den. Vi lyckades aldrig få katten Alexander att avhålla sig från fågelungar. Han fattade till sist att det inte var samma cred för att fånga fåglar som möss och smög lite med sin fångst om det var fel sort. Mössen däremot kom han inspringande med och placerade gärna på Martins bringa tidiga morgnar i sängen.
Kom att tänka på nejlikrot. Jag har en orange, men jag har för mig att den finns i nån sorts mörk färg som åtminstone gränsar till rött. Den blommade nu till midsommar.