Treåringen som gjorde mig sällskap till bruksparken förra midsommaren för dansa kring stången och titta på folkdanslaget från Polen blev storögd när han såg flickorna i sina granna dräkter.
– Oj, är dom prinsessor ALLIHOPA!?
Jag svarade inte att de är fabriksarbeterskor från Warszawas förorter eller något liknande, för det hade varit lite för svårbegripligt. Men jag försökte i alla fall förklara att det var vanliga flickor från ett annat land och att de var duktiga att dansa och att det var därför de var här. Och att man har de där färggranna kläderna för att det ska vara fint när man dansar.
I kväll när vi pratade om morgondagens firande frågade jag om han mindes förra året. Jodå, han mindes mycket bra. Han hade fått saft och bullar och han hade åkt motorcykel (dvs han hade fått sitta några lyckliga minuter på en blänkande Harley-Davidson). Och så hade han sett en massa prinsessor. Men han mindes tydligen något av mina prinsesspedagogiska utläggningar också, för han lade snabbt till:
– För det är ju vanligt med prinsessor i deras land, visst då?
Polska prinsessor är nog ganska vanliga ja. Härikring lär det just nu finnas lettländska prinsessor säger ryktet.
Stackars plutt när han förstår hur tokigt han förstått.
Jag skulle ha tipsat den unge mannen om de lettiska prinsessorna, om det inte vore så att han fått andra intressen, vilket kommer att framgå av midsommarrapporten på denna blogg. Kommer inom kort…