Läste häromdagen i Svenska Dagbladet att det numera tar över fem år för regeringen att genomföra ett riksdagsbeslut, mot tre och ett halvt för några år sedan. Och sedan har det kommit artiklar i olika tidningar om regeringens problem med att genomföra sin politik i minoritetsställning.
Aftonbladet har gjort ett kollage-montage 
från den där filmsnutten som brukar visas på julafton: Kalle Anka, Musse Pigg och Långben är ute och åker i en husvagn. När de äter frukost tillsammans i full fart längs bergs-vägarna ser de plötsligt på varandra och undrar: Vem är det som kör?
Precis samma fråga ställde sig Tony Blair i England när Labour efter många år i opposition äntligen fick regeringsmakten.
I den välskrivna och informativa boken The End of the Party av Andrew Rawnsley undrar Blair otåligt varför det inte händer något med alla hans hans politiska idéer. Han har ju sagt precis hur han vill ha det. Och ändå blir det inte så, trots att han har tillgång till ett sofistikerat och mäktigt administrativt maskineri.
I Bla
irs fall – antyds det i boken – var problemet att han helt enkelt inte förstod hur man omsätter politiska visioner i genomförbara reformer. Han beklagar sig för en högre tjänsteman:
”Det känns som om jag sitter i en Rolls Royce och inte kan hitta bilnyckeln.”
Svaret blir att det är därför som han behöver en chaufför. Det vill säga att han borde lära sig att använda regeringskansliet i stället för att betrakta det med en blandning av misstro, fruktan och frustration. Nej då, jag drar inga paralleller alls. Konstaterar bara bilmetaforer av olika slag tycks vara gångbara i den politiska journalistiken just nu.
Jag tycker att det är förbaskat trist att alla tycks äta frukost hela tiden – chaufförer kanske är ett bristyrke? Kram på dig för insiktsfulla och roliga inlägg!
Tack Margareta – visst kan man undra vem som egentligen kör. Och vart!
Fundering: Kört och rökt är autoanagram (ny term?). Ligger det en djupare tanke bakom? Vad säger språkspecialisterna?
Självklart ligger det mycket djupa tankar bakom det jag skriver. Undrar lite över skillnaden mellan anagram och autoanagram, men kommer inte på något begåvat. Men akta dig för anagrammens slippriga slänt. Det finns de som inte tagit sig upp ur anagramträsket någonsin, när de väl hamnat där. Och det finns anagramgeneratorer…(http://www.anagramgenius.com/server.html). Själv avstod jag – av anagramskäl – från den mer logiska rubriken ”Okört”, som kan bli tok-rö och lite annat.
Jo, ett autoanagram är liksom självsått. Annars ser man ju, vanligt i jultider och i språktidningars sommarbilagor, små gymnastiska övningar i stil med. AVIG SUPUT eller TROSVISSA FÖRARE tillsammans med uppmaningen ”Finn Företeelsen!” eller personen eller vad det kan vara som redaktören hittat på i sin illslughet.
Autoanagrammet är – ja, självsått. Spontant. Du fattar, va?
Så pass illa alltså… upp till midjan, allraminst, i anagramträsket!
Jojjemän!