– Är det något religiöst, det där, frågade kvinnan bredvid mig i väntrummet. Frågan gällde min stickning, som jag hade tagit med mig ifall det skulle bli lång väntan hos doktorn. Jag försäkrade att det var en alldeles oreligiös stickning och då böjde hon sig intresserat fram och följde med spänning varje liten rörelse med stickorna.
– Oh, det är SÅ det går till när man stickar! Eller på originalspråket: ”Oh, so THAT’S knitting!” Eftersom vi befann oss i USA talade hon amerikanska.
Det har blivit vanligare att sticka sedan dess, även i USA, där det ett tag var nära att bli en utdöd konstart. Nu är det dags för årets internationella KIP-dagar. Knitting in Public.
Bra idé när det inte längre är en självklarhet att ha med sig en stickning som man plockar fram, var man sitter och var man står. Stickning måste man 
lära sig med mun-mot-mun- metoder. Eller kloka-huvuden-ihop-metoder, kanske. Det är bara de allra stickskickligaste som har glädje av stickmönster, men de är å andra sidan så skickliga att de klarar sig utan.
Därför ordnas KIP några dagar varje år, så att man kan träffas och utbyta råd och tips. Här i Sverige kan man sticka offentligt i Rademacher-smedjorna i Eskilstuna, i Botaniska trädgården i Göteborg, i Folkets Hus i Kiruna, på isbrytaren S:t Erik i Stockholm, på Drottninggatan i Gävle och några andra platser. Hela listan finns här. Alla arrangemang är den 11 eller 12 maj JUNI.
På bilden ser jag att jag nog borde skrapa och måla fönsterbågar i stället för att sticka.
Jaha, är det därför som kip överhuvudtaget finns? För mig är det alldeles naturligt att alltid ha med mig stickning. Så naturligt att en kursare sa häromsistens att han nog aldrig sett mig utan stickning. (Jo, på lektioner, men inte på rast.)
Min dotter fick en stickning som bara var påbörjad i present tidigare i år. Nu är den nästan två meter långa halsduken klar! Det är det första hon stickat själv (sånär som på någon decimeter när hon var 5).
När hon gnölade lite och tiggde att jag skulle sticka även fortsättningen (som jag inte hade tid med) så avvisade jag henne bryskt med att den dagen kommer när jag inte finns i livet att sticka åt henne. Nej, den dagen har inte börjat knacka på, men ska hon hinna få hjälp och bli trygg själv i sin stickning så kan hon inte bara låta mig sticka.
Min mamma fick inte lära sig laga mat av sin duktiga mamma. Alla generationer behöver ju inte göra samma misstag.
Klokt av dig! Min mamma tog snällt över många av mina påbörjade projekt när jag givit upp. Så nu, när min dotter nyligen bad mig fullfölja ett alster som hon tappat bort beskrivningen till, gjorde jag ett tappert försök, men till sist måste jag erkänna mitt nederlag. Klarade det inte! Och min mamma finns inte längre som back-up i sådana lägen.
11-12 juni väl – låter kul att sticka, offentligt eller inte. Har inte gjort det sedan jag var mycket ung, men syrran erbjuder sig att lära mig det (igen). Tack för inspiration!
JUNI, förstås! Tack. Det är både rofyllt och roligt att sticka, men för min del måste det vara rätt enkla saker för att det ska funka. Raka stycken, gärna mångfärgat garn så att man slipper krångla med olika nystan, men ändå kan få olika nyanser.
Hej jag heter Kicki och är garnberoende.
Vi var några bloggare som funderade över hur många stickningar vi hade på gång, jag vann inte, faktiskt. Självklart måste man ha flera. En raktframstickning så man kan delta i en konversation eller titta på tv, en liten behändig för resor och en mera avancerad. Och kanske någon till. Inspirationstips: Skaffa ett konto på http://www.ravelry.com eller kolla på http://www.garnstudio.com och livet blir aldrig mer sig likt.
Jag vansläktas nog lite. Inte en med enklaste rät- och slätstickning, utan några som helst komplikationer, kan jag titta på TV. Men det går kanske att träna upp? Känns som ett lämpligt höstprojekt.
Jag såg ett inslag från Norge där de stickade de där vantarna med stjärnor på. Då var det en tant som kunde sitta och prata och sticka mönsterstickning utan att titta ner! Inte hela tiden, men en imponerande lång stund.
Mina barn suckar när jag säger att det såg jag inte förra gången jag såg den här filmen. ”Nä, för du stickade väl!” Eller, när de vet att det kommer en viktig scen: ”Mamma, sluta sticka nu, nu måste du titta!”
Jag, som inte har stickat sedan 1988, har varit på väg att kolla på KIP (uppmuntrad av Cecilia N här ovan) i flera år. Jag har 13 minuters cykelväg till Rademachersmedjorna i Eskilstuna … och glömmer det varje år.
Men nu jädrar! Imorrn är det jag som gör’t!
Heja! Ser fram mot dokumentation och bildbevis på din blogg. Om man inte stickat på några år är det inte ovanligt att man till och med glömt hur man lägger upp en stickning. Det händer mig då och då, men det är det man har medstickare till, att fråga och få hjälp av.