”Klyftorna får inte bli för stora” löd
en bildtext i DN i går. Jag skulle kanske ha läst den där artikeln om riskerna med ökande sociala klyftor om inte illustrationen fångat min uppmärksamhet i stället. Jag hann fundera i några sekunder på exakt när en mandarinklyfta blir för stor och vad nackdelarna i så fall skulle kunna vara. Och vem bestämmer rätt storlek? EU?
Sedan insåg jag att det återigen bara var frågan om sådant där tröttsamt bildskval. En bild som förvirrar mer än tusen ord. Så jag bläddrade vidare.
Jag vet inte vad det kallas men det vore intressant att få en teknisk term för detta, när illustrationen säger något helt annat än texten. Det liknar en språklig bildkrock, katakres, som det kallas när två bildliga uttryck blandas ihop: Halsbrytande fingerövningar. Eller som jag hörde på radio för ett tag sedan: Vi ska rikta kikaren mot framtidens sköte… Är det bara jag som får bisarra gynekologassociationer här?
Med dagens krav på att allt ska illustreras blir det allt vanligare med den här sortens ”bildkatakreser”. Missvisande bilder. Bilder som leder tankarna åt något helt annat håll.
Jag är i alla fall tacksam för att bildredigeraren inte valde en annan av de vanligast förekommande användningarna av ordet klyfta idag. Samtidigt som jag själv naturligtvis inte kan avstå. När Angela Merkel uppträdde urringad på invigningen av operahuset i Oslo 2008 blev det stora rubriker i stil med ”Klyftan som delar Europa”. Utan någon som helst täckning för rubriken i texten, får man väl tillägga.
Det ser ut som om ursprungsbetydelsen för ordet klyfta är på väg att försvinna. Och att hitta illustrationer är inte lätt, det måste jag medge. Man får leta i gamla vykortsalbum eller bland semesterbilder från förr då naturscenerier som Hunnebo klyfta var populära utflyktsmål.
Men frågan kvarstår. Finns en term för missvisande illustrationer, eller kan man helt enkelt använda begreppet bildkatakres?
Men det är roligt. Svärmor kom ju med en pärla när hon berättade att grannen hade fått vatten på sin gås.
Den är så bra att den nästan skulle kunna slinka in i ett samtal utan att man märker att det är galet!
Jag minns också att det var någon som ’söp som en bandhund’. Ett sådant påstående kan, om det passas in vid rätt tillfälle och utan kommentar i övrigt, göra vilket samtal som helst en aning förstrött.
Den där bilden av Frau Merkel ser merkeligt manipulerad ut. Jag tycker att det verkar som hon hade stärksakerna på. Som Kolingen ungefär. Den naturliga hudfärgen avlöses av en plastliknande skär attrapp strax ovanför halsbandets nedre punkt. Det gör mig mycket fundersam.
Ja, visst ser det konstigt ut. Jag skulle kunna tänka mig någon form av skarp spotbelysning, som en ivrig fotograf riktat mot det som han bedömde som det viktigaste motivet. Eller kanske en genomskinlig vit chiffongblus? Eller kanske helt och hållet fejk? Men å andra sidan var det ju krigsrubriker med anledning av hennes decolletage, så lite bringa måste hon ju ha visat.
Bildkatakres är ett bra ord tycker jag som var obekant med katakresen ö h t! Nu grubblar jag på vad klyftorna (mandarin-) var för stora för!? Trevlig helg!
Själva artikeln i DN [http://www.dn.se/ledare/signerat/fattigdom-allt-handlar-om-jobben] handlade nog om klyftor mellan invandrarområden och mer välbärgade delar av vårt land, tror jag. Men jag blev, som du, lite distraherad av det där med mandarinklyftornas storlek.
Trevlig helg själv!