När jag bodde i Tanzania stötte jag på begreppet ”mirija”. Det var ett svårt ord, fanns inte i mitt lexikon, men när jag frågade runt verkade det betyda halmstrå, ungefär.
Betydelsen klarnade vartefter. Det betydde också sugrör, men användes mest i överförd betydelse, utsugare. När man diskuterade olika ekonomiska vägval dök ”mirija” ofta upp. Ingen idé att utveckla turismen, sade man, en bransch som så fullständigt styrs av utländska investerare, mirijas.
Alla pengar kommer att gå tillbaka till Europa och under tiden kommer våra egna vanor och konsumtionsmönster att påverkas så att vi blir ännu mer importberoende, sa tanzanierna. Det skadar mer än det ger. Vi levererar redan alldeles för mycket vinster till utlandet. Stackars dom, tänkte jag. Kan inte vara kul att ha en ekonomi som fungerar som vinstgenerator åt utländska företag.
Jag kom att tänka på dessa resonemang när jag läste SvD-artiklarna den 9 och 10 mars, som många, bland andra Granne med potatisodlaren hänvisade till. De försvann sedan i tsunamin och den Libyska öknen, men de är värda att läsas noga.
De handlar om hur riskkapitalbolag, ofta utlandsbaserade, lägger beslag på svenska skattepengar. Och visst, jag har fått förvånade frågor från utländska bekanta: Är det sant att att man kan köpa en sedelpress billigt i Sverige? Ett skattefinansierat sjukhus, en skola, ett vårdhem. Trygg offentlig finansiering, men privata vinster?
Jodå, det går bra och det finns många knep att ta till. Men kan låta läkarna ta över sjuksköterskornas jobb och debitera mera. Man kan spara på lärartimmar och dagislokaler så blir det vinster.
Riktigt nöjda är de inte dessa mirijas. Avkastningen på kapitalet skulle kunna vara högre. En starroperation är löjligt billig i Sverige, för att inte tala om en höftoperation. Vi har trots allt haft en effektiv sjukvård. Men får bara lobbyisterna hållas ska vi nog kunna komma upp till god europeisk nivå när det gäller kostnaderna.
Ungefär som med elpriserna.
