En dag kom en stressad kollega rusande och frågade om jag hade någon karl. Jag blev så paff att jag inte kom mig för med att svara. Hon fortsatte:
– Alltså, har du någon karl med dig? Jag skulle behöva låna en.
Jag var förstummad och måste ha sett lite korkad ut. Hon envisades:
– Bara en liten stund, men det är bråttom. Du förstår, min är på reparation och jag måste hinna med en grej på lunchen. Bara en kort stund.
Inte visste jag att hon hade en karl, och ännu mindre att han var sjuk. Och borde hon då…?
– Oj, på sjukhus, sade jag deltagande.
Nu var det hennes tur att se korkad ut. Vi arbetade i en till hälften engelskspråkig miljö, men talade mest svenska, svenskar emellan. Men engelskan smög sig ofta in på ett försåtligt sätt. Vi kom på det samtidigt. Jag började gräva i väskan efter bilnycklarna, medan hon utbrast:
– Äsch, du fattar va? Bil, inte car!
Sådana där falska vänner – ord som låter lika, men betyder olika – är det gott om både mellan de nordiska språken och mellan svenska och engelska. På en bilresa i Sverige råkade jag en gång hamna bredvid en engelsk lady som var så fin att hon var Dame. Konversationen gick lite trögt. Så började hon fnissa när vi körde in på en bensinmack, och likaså när vi körde ut igen. Sedan satt hon och spanade längs vägen och till sist förstod jag vad som intresserade henne. Hon pekade på en utfartsskylt och frågade om den möjligtvis betydde EXIT. 
Jo, det gjorde den ju. Men om man betänker att ordet ”fart” betyder fjärt på engelska förstår man bättre den fina damens muntra min när blicken föll på skyltar om in- och utfarter. Sedan blev det liksom lättare att prata.
