Elin Wägner och namninsamlingen for allmän rösträtt 1914
Projektet Stockholm läser har valt Elin Wägners roman Norrtullsligan för gemensam läsning i vår. Romanen publicerades 1908, men gick dessförinnan som följetong i Dagens Nyheter. Elin Wägner skrev ett avsnitt varje fredag och så publicerades det på söndagen. Nu finns den som en liten pocketbok för en femtiolapp, utgiven av förlaget Podium. Ett mycket bra val.
Det är chick lit från 1900-talets början: det vill säga en berättelse i jag-form med en självironisk och inte alltid framgångsrik huvudperson. Peg skildrar livet som ung, ogift, lågavlönad kontorsarbetare. Hon och hennes tre kamrater i Norrtullsligen delar lägenhet, drömmar och knappa matpengar. Och som det ska vara i en riktig chick lit-bok är tonen självironisk, lätt feministisk och karlarna är ofta till mer problem än glädje. Fast ändå inte helt hopplösa. Tänk Bridget Jones.
I en typisk Elin Wägner-vändning formulerar Peg sin syn på dessa karlar: ”Jag har bara träffat på en, som uppskattade mitt människovärde, och han gjorde det inte heller.”
Norrtullsligan blev film 1923, med manus av ingen mindre än Hjalmar Bergman och skådespelare som Tora Teje, Inga Tidblad, Tollie Zellman och Elsa Ebbesen.
Omslag av Knut Larsson
Filmen fick ett blandat mottagande: ”det är ett fasligt funderande och försjunkande i grubblerier framför speglar, kastruller och kontorsliggare, som knappast stämmer med bokens käcka tempo”. Omdömet var allmänt att ”boken är bättre”.
Rapp och rolig, kan man tryggt säga om den idag och aktuell på en sorgligt sätt med sina diskussioner om sextrakasserier, löneskillnader, trista och otrygga jobb.
Men varför detta besynnerliga omslag?
Det ger obehagliga associationer till – ja till vad? Huvudlösa varelser utan kropp, bara ben och skrivmaskin. Men om det är något som de unga kvinnorna i Norrtullsligan demonstrerar om och om igen så är det just att de har ovanligt mycket hjärna och hjärta. Och kropp, naturligtvis, som inte minst gör sig påmind genom att de är hungriga för det mesta, på grund av sina svältlöner.
Norrtullsligans sjätte upplaga
En bok för alla år 1994
Hade det inte gått att återanvända något av de tidigare omslagen? Kanske omslaget från sjätte upplagan, med de fyra kvinnorna i ett förtroligt samtal.
Eller nyutgåvan i En bok för alla, som kom 1994 med en mycket Stockholmsk bild på omslaget. Eller kanske någon filmbild från inspelningen 1923, med Tora Teje som Peg?
Håller med. Bra bok, bra val, men fult omslag. Elin Wägners Pennskaftet gillar jag också väldigt mycket. Jag har en hel hylla med fina Elin Wägnerböcker, hon var så produktiv, rapp, rolig och klok också.
Jag hoppas att många får lust att läsa mer Wägner tack vare Stockholm läser. Åsa-Hanna t.ex. eller Väckarklocka. Har du sett att det finns en bra Elin Wägner-blogg av en något otippad person, Birger Schlaug.
Är det månne en liten sabotör som fifflade till det med omslaget, ser så ut. Och jag känner lite medlidande med den stackars bokbindaren som lunthäftade listorna till namninsamlingen, men de gör sig bättre än maillistor.
Visst är den imponerande traven med namn, prydligt inbundna. Men det där omslaget…Martin påpekade just att skrivmaskinen dessutom är helt anakronistisk. Ser ut som något från femtiotalet.