Det är länge sedan man ansåg att Gud kunde bli på dåligt humör eller att hans underjordiska kollega skulle piggna till av att höra sitt namn. Idag handlar svordomsdebatten mer om stil och att det kan bli torftigt att svära i alla lägen i stället för att försöka formulera sig mer precist.
Svenska Dagbladet har just nu en intressant artikelserie om detta svavelosande ämne.
Överraskande nog finns några av de strängaste reglerna mot svordomar inom sporten. Det kan man ju inte tro, men inom Stockholms fotbollförbund blir det rött kort direkt för ”könsord och uttryck av sexuell karaktär”. Inte ens när man missar målet är det okej med ett besviket ”Djävlars!” Då blir det gult kort. Eller rött om det är riktat till en med- eller motspelare.
På Språkrådet citerar man språklagen om att språket ska vara ”vårdat, enkelt och begripligt”. Nu när myndigheterna börjat använda olika sociala media uppstår problem framförallt med ”vårdat”. Myndigheterna har helt enkelt ansvar för att se till att inlägg från upprörda medborgare rensas från svordomar.
Men eftersom svordomarna faktiskt finns i vårt ordförråd tycker jag inte att man helt ska räkna bort dem. Rätt använda kan de fungera som effektiva förstärkningsord. Om man är grov i mun med tillräcklig finess, må det väl vara ursäktat.
Dorothy Parker med nyborstade tänder
En person som jag beundrar på detta område är Dorothy Parker som enligt egen utsago började sin dag med att ”borsta tänderna och vässa tungan”.
När hennes förläggare tjatade på henne om ett försenat manus, medan hon var på bröllopsresa, svarade hon avvärjande och avväpnande i ett telegram: ” Too fucking busy and vice versa”. Det tog ett tag innan polletten ramlade ner för mig. Eftersom det var hennes bröllopsresa, tycker jag att det var riktigt fyndigt, det där ”vice versa”.
Men det går naturligtvis också bra att hitta på egna svärord, eller använda Kapten Haddoks rikhaltiga flora, där ”Riv mina råsegel” är min favorit.
Själv använde jag bara två svärord som barn, mycket diskret, eftersom jag visste att det inte var lämpligt. Det händer att de slinker ur mig än idag, trots att det är länge sedan jag insåg att jag måste ha fått något om bakfoten. Mitt mildaste svärord var ”skyffelen”. När jag var riktigt arg drog jag till med ”gavelen”.
Jaha, då får jag börja läsa om Parker igen då. Och jag gjorde ett fynd ute i verkstan idag. Travar med gamla roliga böcker i fina band. Auktionsfynd som jag glömt bort. Och jag har faktiskt lagat en bok idag.
Hjärnan arbetar lite långsamt ibland. Det där med Bövlars blod och Vid helvetets glödande luckor, m fl eleganta kraftuttryck, var det familjevokabulär eller vart kom det ifrån?
Apropå skyffel. Det var rättskrivning i småskolan i Rättvik och en gosse hade det svårt, Fröken, om je inte kan stava ti s p a d e, får je skriva stjiffil då?
Ja, jag har funderat lite på det där med den familjära svordomsfloran. Var det inte Djävlars blod? Och Bövelens blodiga anhang? Men det allra kraftfullaste var i alla fall: ”Fy så förfärligt förargligt!” Vem minns historien? Det var något i stil med att en relativt religiös person, som berättade hur han råkat ut för en förfärlig malör, fick frågan hur han reagerat. ”Jo, då sade jag: ’Fy så förfärligt förargligt'”
Den historien känner jag igen. Möjligen kan pappa återgett den för sina bröder. Kan också vara så att den förekommer lokalt på många ställen. Pappas variant går ungefär så här:
När pappa låg ute i beredskapen ordnades det nattorientering. En av de deltagande löjtnanterna dök upp vid målet först flera timmar efter näst siste man. Han berättade livfult om hur han ramlat ner i ett dyhål ute på en mosse och då råkat slänga lampa, karta, kompass och övriga utrustningsdetaljer åt olika håll. Och sa han ”fy så förfärligt förargligt tänkte jag då”.
En liknande historia berättades av ett ögonvittne här i byn:
Mats-Jöns Eriks pappa, en av initiativtagarna till den lokala Missionsförsamlingen hade varit i skogen och huggit. På väg hem välte timmerlasset, timret spreds för vinden (?!), släden gick sönder och skaklarna lika så. Varpå Eriks pappa (har glömt hans namn) tog av sig kepsen och strök sig över håret och sa ”-”Det var då rakt för gale´”
Aha! Det förklarar varför jag hade dunkla föreställningar om att det var både en löjtnant och någon religiös person inblandad.
Kraftfulla, målande och rumsrena svordomar har ju också uppfunnits på löpande band av Astrid Lindgren. Om jag inte minns fel har någon gjort en doktorsavhandling på Lindgrenska svordomar. Personlig favorit där är Ronjas ”far åt pipsvängen”.
Om någon kan lokalisera avhandlingen skulle det vara roligt att läsa den….
PS: Hittade avhandlingen om AL nyordsbildning här:
hj.diva-portal.org/smash/get/diva2:4514/FULLTEXT01
Tack för tipset! Kvällen är räddad.