Fan på väggen
”Nu ska vi inte måla fan på väggen” fick jag höra i min barndom, troligen till leda. För en dag kunde jag inte stå emot, utan gjorde just det. Jag minns fortfarande hur svårt jag hade det med placering av horn och öron i förhållande till varandra. Det har jag fortfarande, men jag tror att slutresultatet var något i den här stilen.
Svordomar väcker minnen och känslor. Jag får en hel del kommentarer på gårdagens inlägg, ”off pist” så att säga. Och frågan om jag är ”för eller emot?” Klart jag är för. Men det är verkligen en stark krydda som man får använda sparsamt och med finess.
Och laddade med kraft är de ju, svordomarna. Det verkar som om alla svär på sitt modersmål när det är riktigt allvar. Själv behövde jag knappast höja rösten när barnen var små och situationen krävde någon form av vuxen tillrättavisning. Jag gled omedvetet över till bergslagsmål och det räckte för att de skulle inse att jag var på väg att tappa tålamodet.
Jag undrar om vissa språk är bättre lämpade för svordomar. ”Det tar bättre på finska”, berättade någon. Om man är finskspråkig i botten borde det vara så. Men om man har svenska som första språk och talar finska bra – vilka svordomar är då bäst?
Och så har jag fått en påminnelse om ytterligare ett missuppfattat uttryck från barndomen: ”Så det så!” Både brorsan och jag var övertygade om att det var en svordom. Inte så konstigt, egentligen. Det brukar ju vara avslutningen på en harang med innebörden: ”Du har ingen aning om vad du talar om men det har jag och nu när jag sagt vad jag vet om saken är det onödigt att du tillägger något.” Kort paus och så den definitiva diskussionsdödaren: ”Så det så!” Visst är det, om inte en svordom, i alla fall rätt trist?
Hej Karin! Vad roligt att hitta hit.
Din kommentar bekräftade det suveräna med bloggar; dvs att man kan ”lägga ut” en funderare, liksom ropa ut i cyber space -och få både upplysande och inspirerande svar.
Vill först och främst verkligen gratulera till din bok på engelska! Det känns samtidigt uppmuntrande. Kändes det lite vilset i början -eller flöt det omedelbart? Jag brukar tänka på det som att dansa med pjäxor på … Det finns ett naturligt flöde på svenskan som jag saknar på engelskan. Men det kan ju vara på gott och ont -att behöva stävja och kontrollera flödet är inte heller så dumt!
Du har säkert rätt i det där med att agenter kan kringås -du är, vad jag förstår, faktiskt ett levande bevis på det? Mina skrivande vänner här i England har alla gått via agenter, men det kan ju vara av gammal vana snarare än nödvändighet? Och jag har ju aldrig själv behövt agent för mina faktaböcker, det går alltid gnm direktkontakt med förlagen. Ja, du har gett mig den där lilla puffen -tack för det!
Ska följa din blogg med intresse!
PS. Engelska är för övrigt, tycker jag, ett utmärkt spårk att svära på:)
Hej Sofie och välkommen hit! Jag kommer att skriva lite framöver om hela den vingliga väg som till sist blev en liten roman på engelska. Men svaret på din fråga om det inte kändes lite som pjäxdans, är: Jo, alltsomoftast längtar man efter att få sträcka ut i en smidig tango i stället – eller nåt. Att få ta ut stegen, helt enkelt. Ett främmande språk känns kanske mer som en snäv kjol för mig. Men samtidigt är det bra med den där disciplinen. Om man som jag skriver lite för fort kan det bli onödiga textmassor, slentrianuttryck som slinker med, automattexter som inte borde få finnas där. Då hjälper det att skriva på ett språk som man hela tiden är uppmärksam på.
Och svordomarna – svär du verkligen på engelska när du är riktigt, riktigt arg?
Karin, du har ju helt rätt i det där med disciplinen och onödiga textmassor. Jag börjar kunna se fördelarna med ”pjäxdansen”. Roligt om du berättar mer om ditt engelska projekt.
Ang svordomar så ligger väl de brittiska nära till hands av den enkla anledning att vi bor i England och pratar engelska till vardags:) Tycker dock också att det är lätt (kanske alltför lätt med tanke på slentrianuttryck) att svära på engelska i skrift -en av karaktärerna i min debutroman kommer från England och det var väldigt tacksamt att skildra hans frustrerande tonårstid med the f-word till hands …
Men Sofie, om du råkar tappa strykjärnet på foten? Eller välter hinken med tapetklister över golvet. Blir det inte en svensk svordom av bara farten då?