Att döda sina älsklingar (kill your darlings) tillhör skrivandets dygder. Men det är inte så dumt att ge sig på andras texter heller. Eva utnämner mig till manusmördare i sin blogg och det är så sant, så sant. Som en entusiastisk seriemördare kastar jag mig över texter som anförtros mig och lämnar dödade och lemlästade älsklingar i mina spår.
Det är ett bra sätt att skärpa uppmärksamheten, det kommer det egna skrivandet tillgodo, jag lovar. Det gör det så mycket lättare att se sina egna texter med samma blick:
Nu börjar det bli roligt!
Funkar de första tre sidorna? Hur många adjektiv tål den här texten? Behövs det en återblick här eller kan man stryka den?
Egentligen är ju redigerandet den roligaste delen av skrivandet. Visst kan det vara lustfyllt ibland när det går bra att skriva, när tankarna rår på orden (eller är det kanske tvärtom, att orden rår på tankarna) och det blir som man tänkt sig eller bättre.
Men när man väl har ett par hundra färdiga manussidor att bearbeta – det är ju då det verkligt roliga börjar!
I årets tävling om bästa sättet att övervinna sin prokrastinering (dvs ovanan att skjuta upp allting) vann faktiskt det förslag som handlar om just detta. Att alla borde ha en manuskompis som frågar efter resultat och som sätter tänderna i det när det är dags för revidering.
Tyvärr deltog jag inte själv i tävlingen i år eftersom jag råkade prokrastinera lite för mycket. Men förra året fick jag i alla fall ett tredjepris för mina metoder att överlista mig själv och se till att det blir något gjort.
Det återkommer jag till. Senare.
