I skogens vackra pelarsal
Är doften frisk, är luften sval
Det forskas mycket nu om skogens hälsoeffekter på oss människor. Resultaten presenteras i artiklar med rubriker om sensationella forskningsfynd. Lägre blodtryck, bättre immunförsvar, mindre stress och mycket annat. Jag tror gärna på alla sådana forskningsresultat för det KÄNNS ju. Man mår bra av skogen.
En av många sådana där skogsforskningsmätningar handlade om vilken slags skog som är bäst, ur hälsosynpunkt. Det visade sig vara gles skog. Människan vill trots allt ha lite koll, även i skogen. En alltför tät och ogenomtränglig skog ökar stressen. 
Såhär ser min idealskog ut. Min favoritskog stämmer inte riktigt med forskningens nuvarande ståndpunkt, som i stället förordar gles lövskog. Men jag fortsätter mina barrskogspromenader i lugn och ro till forskningen kommit ikapp. Visst måste barrskogsluften vara hälsosammast!
Sist jag gick på den här stigen kom jag att tänka på den där sången som vi sjöng för länge sedan i skolan, som ligger i sluttningen nedanför den här rullstensåsen, den om skogens vackra pelarsal. När letar upp fortsättningen på texten backar jag igen. Det räcker med de två första raderna, de är finast.
Jag tror som du att din skog är den bästa för hälsans del.
Tänk så många tallskogshospital det finns överallt i världen! I Finland fanns det många, i Schweiz, på Madeira…naturligtvis har du rätt Karin. Och forskningen hinner i kapp så småningom.
Ha det fint på dina promenader där skolan ligger nedanför i sluttningen och du minns sångerna ni sjöng.
Ja just det! Tallskogshospitalen har forskningen tydligen missat.
Man får läsa om mycket tok när man letar på nätet efter skogens hälsobringande effekter. Vad sägs reportern som flög till Japan, tog tåget några timmar från Tokyo och sedan en skogspromenad på ett par timmar. Han var besviken att hans blodtryck inte hade gått ner efter promenaden.
Jag skulle kunna tipsa honom om att blodtrycket troligen påverkats mer gynnsamt om han stannat i Sverige och ägnat sig åt flera dagars skogspromenerande. Det tar ju lite tid. Men det funkar.
Inte långt härifrån fanns en pelarsal, som alltid fick mig att tänka på Gellerstedts dikt. Men säg den glädje som varar, för några år sedan förvandlades den till kalhygge – blodtrycket kan rinna över för mindre!
Margaretha
Så sorgligt! Som den där magiska (ja, magisk i ordets riktiga betydelse) gläntan i min barndomsskog. Den låg inne i mörka granskogen, med en liten krans av ljusa buskar i kanten och fint kort gräs på den runda planen. Perfekt för brännboll, sista paret ut och annat sådant. Kanske var det det flitiga användandet som höll sly och högt gräs borta, men vi ville hellre tro på magiska krafter. Kanske trollen höll ting där? Hursomhelst försvann lite av magin när delar av skogen höggs ner. Den går troligen att hitta fortfarande, men mycket av överraskningseffekten är borta.
Och så är det Frödings Vinternatt:
Låt oss åka sakta,
låt oss dock betrakta
skogens vita slott,
golvens marmorstenar,
vita valv av grenar,
som till himlen nått.
I folkskolan hade magister Söderling för vana att be oss lägga undan böckerna i slutet av lektionen och så läste han Fröding, Karlfeldt och alla de andra. Det var så skönt. Sker det nu i skolan?
Så klokt av Söderling!
Om det förekommer nuförtiden är det nog mera fläckvis och på insiktsfulla lärares eget initiativ, inte på grund av läroplaner eller annat. Om man vill få lite lugn och ro i en stökig högstadieklass är det ett bra knep. Eller var. Hur det är idag vågar jag inte uttala mig om. Mina erfarenheter som lärare börjar bli lite antika.