De senaste veckorna har jag vandrat bakåt i tiden och läst hundraåriga dokument som skildrar ännu äldre tider. Arbetarnas kulturhistoriska sällskap fyller år och jag håller på med en artikel om deras historia. Sällskapet bildades 1926 när dess initiativtagare oroade sig över den tilltagande historielösheten och över att tidigare kunskaper, traditioner och arbetsmetoder skulle glömmas bort i den snabba tekniska utvecklingen.

Sällskapets stadgar antogs 1926. Medlemsavgiften var 2 kronor per år, ungefär 70 kronor idag.

Någon borde skriva en bok … De minnen som samlades in av sällskapet gavs ut i Notiser, sex häften om året och är fascinerande läsning. Av allt som jag inte får plats med i artikeln, tycker jag nog mest om berättelsen om katten Rosa. Hon beskrivs som en röd katt och jag tänker mig att hon såg ut ungefär som den här lånekatten från nätet.
Rosa fanns på Stora Nygatan 22 i Gamla stan, på Beckmanska boktryckeriet. Stämningen var tydligen god på arbetsplatsen. Så här står det i Notiser: ”Det fanns på 1880-talet en samklang mellan arbetare, förmän och chef, som skapade glädje och förståelse. Arbetsintensiteten förlorade ej därpå.” Där på tryckeriet bodde alltså Rosa, mycket älskad och omhuldad tills hon dog en mild vårnatt. ”Det blev sorg och saknad inom officinen och Rosa bäddades i vitaste pappersspån från bokbinderiet i en gammal stillåda och fördes högtidligen ut till Djurgården, där bakom Bellmans byst stoftet nedgrävdes i jorden.”
Framåt sommaren beslöt man att hedra Rosa med en sill- och potatissexa vid graven. Potatisen kokades i (den rengjorda) kitteln som man brukade koka valsmassa i. Sillen rensades och tillagades ovanpå den heta potatisen, knäckebröd och öl kompletterade kalaset och ute vid Rosas grav lovade man högtidligt att alltid komma ihåg henne. ”På så sätt uppstod Rosa-förbundet”. Naturligtvis skrev man också ett hyllningskväde:
Du vackra Rosa med det mjuka hår
Och kind mer röd än sommaraftonbranden,
Du troget för mitt minne ännu står
Fast länge se’n du gått till ”sälla landen”
Sen blev det 1897 och Stockholmsutställning och på hösten ber en skamsen grupp boktryckare Rosa om ursäkt vid en högtidlighet vid graven:
Förlåt! Lill Rosa, att vi dig försummat, Att du i sommar ej fått någon gäst. Men Svea, ser du, sina söner trummat, Tillhopa, till en enda väldig fest. Av konst och industri, vad härligheter, Som hopats nära intill strandens vass. — Du skulle montrer sett och minareter Och säkert du dig slickat på din tass!
Förlåt-dikten till Rosa har skrivits av bokbindaren Wilhelm Reslow. De som arbetade på det Beckmanska boktryckeriet måste haft riktigt dåligt samvete över att de försummat Rosa under sommaren, för dikten innehåller många ursäktande strofer, men också skildringar av vilka frestelser som Stockholmsutställningen på Djurgården bjöd på:

Där ute dracks det öl och korv blev tuggad Och där fanns stor och liten industri
Korven var en sensation, eftersom Stockholms-utställningen bjöd på premiär för varm korv i Sverige.
Utställningen var omfattande och gissningsvis hade tryckeriet fullt upp med skrifter, broschyrer, program, ritningar och affischer i samband med utställningen och sedan gällde det förstås också att hinna ta del av alla begivenheterna också.
Rosa förlät dem säkert där uppe i sin katthimmel.
Men så ”utvecklade” man konceptet till en högteknologisk anläggning med maskiner som man styrde med ett litet digitalt armband och man utrustades med ett bälte som skickade alla ens träningsdata till en stor skärm. Mellanstationerna togs bort och allt blev bara tråkigt.



Från en god vän i USA får jag en nyårshälsning som är krypiskt utformad men lätt att förstå. Jag fattar, men det gör mig beklämd att det nu är omöjligt att säga vad man menar, rakt ut. I vårt stora grannland i väster (se där, jag gör likadant!) har man nu infört en regel att man vid inresa i landet måste uppvisa sin historik i sociala medier, fem år tillbaka. Om man har uttryckt sig på något sätt negativt om landet eller dess nuvarande ledare kan man vägras komma in i landet. Helt ologiskt, egentligen, för om man uttalar sig negativt om sådant som hände för två, tre och fyra år sedan gör man ju bara som den nuvarande ledaren.
. Först knäade den och sedan välte den. Annars brukar ju någon försöka tända eld på bocken, men nu har den klarat sig bra några år.
Men tror någon att jag kom ihåg att fotografera förödelsen innan jag plockade rätt på allt?

Så nu kan vintern få komma när den vill, liksom det nya året med ljuset, som redan är på väg tillbaka. Detta är nog det sista inlägget för i år. Tack för i år, trevligt nyår och ett riktigt bra 2026 önskar jag alla!
Med ett par musikaliska barnbarn kan man med lite tur få njuta av julspel, körsång och konserter under advent.




På andra ställen, som här i en Stockholms-krubba saknades också Jesusfamiljen, men av helt andra skäl. Där finns något får, en vilsen kamel i närheten, men ingen Jesusfamilj.
Dags för de årliga diskussionerna om våra traditioner och till min förvåning har stjärngossestrutar seglat upp som ett hett ämne.
Det var inget som jag tänkte på när jag lyssnade till sångerna och såg de vackra vyerna från Visby. Jag noterade att man valt de traditionella versionerna av Luciasången och Staffansvisan, vilket borde ha gjort traditionskramarna nöjda, men ack nej. Om inte stjärngossarna har strutar på huvudet duger ingenting.

Men om man verkligen vill hålla på traditionerna och återgå till stjärngossetåg på trettonhelgen i stället, tänker inte jag protestera.

Här är en bild från Österrike. Den stjärngossedräkten skulle troligen uppskattas av barnen (och tonårskillarna!). Mantel och häftig mössa i stället för vitt linne och strut.

Fram till december 1974 ledde kungen regerings-sammanträdena (konseljerna) som hölls varje fredag kl. 10.00. Numera hålls bara ett par tre konseljer om året; regeringen sammanträder i stället vanligtvis på torsdagarna och utan kung. Det finns inga regler om var konseljer ska hållas, men oftast är det i konseljsalen på Stockholms slott, dvs på bekvämt gångavstånd från regeringskansliet.


När det gäller kramandet tror jag att de flesta numera är på det klara med att man inte ska förutsätta att barn tycker att det är trevligt att man kastar sig över dem med kramar, eller värre: att man avkräver dem en kram. Desto mysigare när de självmant vill gosa med en!

